önska honom en lycklig bröllopsresa och en snar återkomst. Ni finner alltså att jag, med interfoliet af min ridknekts äfventyr, är ganska noga underrättad, hvarjemte min vänskap för er förbjöd mig låta historien komma för edra öron från någon annan än mig, hvarför jag skyndade hit att berätta er den, erkännande min och hela hofvets förbindelse till er för densamma. — Ni törvånar mig ånyo, min prins, genom den oförskyllda tillräknelighet, hvarmed ni behagar hedra mig. — Ack, ni blinda, förstockade menniska! Inser ni då icke att den narren, Rosenberg vill rivalisera med er och att hela komedien skulle varit ospelad, hade han icke haft er att afundas, ty med någon annan täckes han icke mäta sig. Den sluga grefvinnan visste nog hvar hon satte udden af sin dolk, i det svar hon gaf honom. — Och prinsen skrattade åter med hjertlig lust. Han omtuggade derpå historien med så många variationer af olika förutsättningar och omvexlande slutsatser, att endast en ytterlig torftighet på ämnen af större vigt och allvarligare intressen kunde finna något behag deri, och lemnade icke Königsmark innan det var långt lidet på aftonen. Ehuru plågsamt detta tvång varit honom, hade det brin gat hans upprörda känslor till mera stillhet, så att han efter prinsens bortgång förmådde med lugnare besinning öfverväga sina planer. Hvad han vid deras utförande fruktade var icke följderna för sig sjelf, men så mycket mera de misstankar, warmed illviljan och det gamla hatet mot anförvandterna af nsset Celle skulle nedsvärta prinsessan. Efter allt skulle måvända hon blifva den mest lidande och den, hvars anklagelser kulle falla tungast på hans hufvud. Vid denna tanke sjönk lans mod. Ett obeskrifligt vemod bemäktigade sig hans själ ch med handen på hjertat och blicken mot skyn, svor han tt taga försigtigheten till sin följeslagare och i allt sitt förållande till prinsessan följa hederns bud, och, der det blef onom möjligt, stödja henne på den slippriga bana, som hon är hade att beträda. (Forts