Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1868, sida 3

som Önska en djupare insigt i vår religions hufvudstycken, utan att ega teologisk underbyggnad. LA. — Något för de krigslystne. Ur ,, Ett Fälttåy af C. G. Wrangel meddela vi efterföljande skildring, som utgör ett godt bidrag till den berömda konst, alt slå hvarandra ihjäl, som kallas krigskonst, och som bör gifva de krigslystna något att tänka på. Förf:n, som under kriget mellan Österrike och Italien, tillhörde det förra landets arme, berättar: Då vi passerade byn Guidizzolo, möttes våra ögon af ett fasansfullt skådespel. På kyrkogården herrskade en blodig, förfärande verksamhet; luften var uppfylld af biodlukt, af ångestrop och suckan. På den bloddränkta marken invid kyrkan, i hvarje större gård, lågo några tusende sårade, som ännu länge måste vänta på hjelp. Det fanns icke tillräckligt många läkare för detta kaos af lidande. Byns invånare stodo gråtande framför templet; med en hjertslitande förtviflan åsågo de, huru deras kort förut ännu så glada, fredliga hem blifvit sköflade, blodbefläckade och uppfyllda af ett obeskrifligt elände. Alla stridens fasor trädde här i Guidizzolo förenade i en bild framför ögat. Den, som någonsin sett en stor ambulansplats, måste, när han minnes detta haf af plågor, blifva likgiltigare för det vanliga lifvets små krämpor. Vid kyrkoporten lågo de svårt sårade, och der borta vid altaret är den hemska verkstaden, der menniskokroppen stympas, eller, som läkame säga, amputeras. Fältpresterna bära vatten och linne till de outtröttliga läkarne och bereda halmbäddar åt de oupphörligen tillströmmande sårade. Knappast hafva de tid att emellanåt uttala ett tröstens ord. De känna alltför väl, att handling här är vigtigare än ord. De sönderskjutna kropparna behöfva framför allt samaritens bistånd, och fältpresterna på Guidizzolos kyrkogård varo samariter; jag har sett och beundrat dem. De fransyska kulorna förmådde icke att förjaga dem från sin post, de stannade qvar, och Guds allsmäktiga hand sänkte sig välsignande och skyddande ned öfver dessa hans trogna tjenare. Generaler, subalternofficerare och soldater lågo bleka och blodbefläckade bredvid hvarandra, alla jemlika genom lidandets makt. Ja, stor är denna det gemensamt utgjutna blodets makt. Framför denna måste den i palatserna, på exercisoch paradplatserna uppfödda stoltheten böja sig, för henne finnes ej några privilegier, utan endast menniskor. Jag såg en sårad högre officer, som med en moders ömhet höll en döende soldats hufvud lutadt mot sitt bröst, uppmärksamt lyssnande till de afbrutna ord, soldaten med möda framhviskade. Det var troligen en sista afskedshelsning till de gamla föräldrarne, den ädle officeren här emottog af den fattige, obekante soldaten. Varen säkra derpå, att den döende krigarens ord och önskningar blifvit framförda till dem, hans hjerta här på Jorden älskat. Bleka, badande i svett, arbetade läkarne. Många timmar redan arbetade de af alla krafter i detta blodhaf, och ändå förökades de hjelpbehöfvandes antal på ett förfärligt, oroväckande sätt. Sannerligen måste icke deras nerver varit af stål för att så länge kunna emotstå dylika skakningar. Jag vände rysande bort hufvudet, jag längtade ut till det fria fältet, lika godt om det var ett slagfält. Der ute under kanonernas dån, de stormandes stridsrop och trumpeternas ljud hade döden ingenting fasaväckande, der söker ögat fienden och ser ej, om foten trampar i blod, der klappar bjertat af stridslust och fängslas icke af medlidande för den lidande brodern, örat hör der intet annat än stridens åsklika, döfvande dån. I unge män, som ropen efter krig och drömmen om ära, kommen och kasten en blick in på Guidizzolos kyrkogård, ech edra läppar, som nyss kunde lofprisa kriget, skola då blott framstamma en stilla bön för dem, som här förblöda, en bön till himmelen, att freden med sitt milda tröstande budskap måtte återvända till den bloddränkta jorden. Nu Den unge kejsaren af Österrike hade sett skräckbilderna i Guidizzolo, och hans hjerta emottog ett outplånligt intryck deraf. Mången har gjort hopom förebråelser, för det att han icke i det preusska kriget ställt sig i spetsen för sin armå. Varom icke stränga: i Italien hade han sett sina soldater fly, der hade han äfven sett dem: dö. Förkrossad, med afsky för alla strider, återvände han till sina fäders borg. Klockan var nu tre på eftermiddagen; fienden nade redan närmat sig Guidizzolo på ungefär 2,000 teg. Vi uppställdes utanför byn till venster om andsvägen af chefen för regementets 3:dje batalon, som fått i uppdrag att försvara Guidizzolo. Iettan var tryckande och jag så uttröttad, att, edan jag släckt den brännande törsten med något zrumligt diskvatten, jag icke kunde motstå fretelsen att taga mig en lur under ögonblickets verksamhet. De flesta af soldaterna hade lägrat ig i maisåkern; jag gjorde sammaledes och somrade ögonblickligen, under det kanonerna, gevären ch de öfver mitt hufvud susande kulorna sjöngo n vaggsång, hvars make jag aldrig förr upplefvat ch väl icke heller får upplefva mera. Lätt hade en ranat kunnat förvandla denna korta sömn i en eviga hvilan. Hvad brydde jag mig om det? ag var så trött, att jag gerna lagt mitt hufvud å en ännu ej kreverad bomb, blott jag slapp ortsätta marschen, blott jag fick sofva några miuter. Jag måtte hafva sofvit ungefär en qvart, å jag väcktes af en häftig kanonad i mitt närnaste grannskap. Det var ett batteri, som upptällt sig på landsvägen och med en energisk eld ökte afhålla fienden från stormningen på Guidizolo. Vi formerades i jägarekedja, och oaktadt år bataljon redan var stadd på reträtt och marcherat in i Guidizzolo, underhöllo vi två kompaier en liflig eld i förening med batteriet. Våra motståndare, en del af divisionen Luzych Foilly, insågo, att byn var väl försvarad och tt vår utmärkta position tillät oss fortsätta strien, äfven mot en öfverlägsen styrka De beslöto eför att begära förstärkningar af general Trochu, m stod vid Casa Nuova. Hade general Trochu hunnit anlända med sina upper, så hade vi troligen stupat på Guidizzolos urar eller allesamman råkat i fångenskap. Förnen hade beslutit det annorlunda. Den förfärza hettan hade samlat mörka moln på horisonn; så småningom utbredde de sig öfver hela igfältet; den svalkande vinden förvandlades i en usande storm; åskan, först svag och aflägsen, verröstade snart kanonernas dån, blixten blande sin ljungeld med artilleri-och gevärssalvorna, gnet forssade ned i strida skurar; det blef en kan, ett åskväder, så hemskt, så oerhördt vildt h häftigt, att de stridande ofrivilligt sänkte sina pen, liksom gemensamt lyssnande till IIerrans st, som ropade: Det är nog, jag är kärlekens, ej stridens Gud, nken edra blodbeflackade vapen till jorden, ty g är Herren. Striden afstannade på alla punkter; under det kanen fortfor med oförminskadt raseri, började att anträda reträtten.— — — — — — i återgifva ur Aftonbladet efterföljanlärorika kulturbild från ,,de gamla, AA 2 2(