Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1868, sida 1

för Königsmark, att han, inom kort, icke kunde trifvas en enda dag skiljd från honom, eller företaga sig något utan i hans sällskap. Han måste åtfölja honom på hans ridter och promenader, hans jagtpartier och öfriga tidsfördrif. Han fann i honom den enda afiedaren af den förhatliga ledsnad, som öfverallt förföljde honom, och kastade sig, så att säga, med lif och själ i hans räddande armar. Och Königsmark ställde sig, med oerfarenhetens godtrohet, till hans tjenst. Han trodde, att glädtighetens lånade mask skulle förjaga qvalet ur hans själ, och leendet på läpparne stilla oron inom hans bröst; att, för att bedraga sig sjelf, man endast behöfver bedraga andra; men skenet och verkligheten sammanstämma sällan inför den egna pröfningens domstol, och det förras seger på den sednares bekostnad blir till slut endast en bitter villfarelse. Emellertid nalkades den tid, då prins Georg, åtföljd af sin moder, skulle begifva sig till Celle för avt fullborda den af henne inledda förmälningen. Dagen före hans afresa lät kurfursten kalla Königsmark och gaf honom i uppdrag att till prinsen öfverlemna ett juvelskrin, för att, å hans (kurfurstens) vägnar, bringa prinsessan till brudgåfva. — Jag vill hoppas, — sade han, i det han öppnade skrinct och utbredde dess dyrbara innehåll på ett bord framför Königsmark — att dessa juveler kunna tillfredsställa en kunglig prinsessas anspråk! De hafva aldrig varit ämnade en Olbereuses afkomling! Men sedan våra intressen fordra detta giftermål, bjuder oss äfven vårt huses ära att öfverskyla fläcken af min broders mesallians. Se här — fortfor han — detta halssmycke! Jag skulle tro att det skulle förnöja den mest fäfänga qvinnas praktlystnad och höja behaget af den mest alabasterhvita barm. Öch detta armband, hvars lås utgöres af mitt furstligt krönta namnschiffer, är det ej förtjent af en drottnings afund? — Utan tvifvel — sade Königsmark, betraktande de blixtrande ädelstenarne och uppdragande i sina tankar en bitter jemförelse mellan karakteren af deras kalla, lysande prakt och hennes, hvars skönhet de voro ämnade att förhöja. — Och dessa örhängen och öfriga prydnader, — återtog fursten, i det han framhöll hvarje nipp — öfverensstämma de ej alla med hvarandra i skönhet och värde? — De äro i sanning beundransvärda. (Forts.)