Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1868, sida 1

vill icke utsätta mig för namnet fuskare. Hvad jag dock, med afseende på den sednare frågan, tror mig kunna tillägga äratt det vid hofvet i Celle lefves stilla, tyst, man skulle nästan kunna säga husligt, och att prinsessan varit mera van vid bildande sysselsättningar än festliga tillställningar, men att hon svårligen skall motstå det retande behag de måste ega för hennes unga sinne och höga rang, kan man taga för säkert — Se nu talar ni mig till nöjes! Ni undandrager på en gång täckelset, som er förbehållsamhet nyss tycks velat hålla mig för ögonen, öch återger mig prinsessan i den dager min inbillning skådat henne. Det gläder mig, ty jag skulle i annat fall beklagat henne. — Hon skall utan tvifvel vinna sin gemåls hela hjerta. Prinsen log. — Ni talar med en skolgosses hela okunnighet! Men ni kom i går till vårt hof! Emellertid vill jag säga er, att den stackars prinsessan icke skall dö af ledsnad här, så vida jag sjelf undviker detta sorgliga öde intill den stund, jag får räkna mig för hennes lycklige räddare. En mörk skugga gick öfver Königsmarks ansigte och han höll sin häst en alnslängd tillbaka, på det prinsen icke måtte upptäcka den obehagliga: rörelse han erfor. Denne var dock för mycket sysselsatt med sina betraktelser, tör att lemna någon uppmärksamhet åt sin följeslagare. — Det är, på min heder, ingen nöjsam ära — fortfor han — att vara prins, då man har kommit den tredje i ordningen. Helt olika med mina bröder :-den äldste, kurprinsen, håller sina lefnadsandar i spänning genom kärleken, och den andre, prins Maximilian, genom afunden. Men jag! . . . Det lyster mig icke att göra mig till slaf af en qvinnas ärelystnad, och det lönar sig icke att afundas en krona, hvarpå anspråken äro så väl garderade. Mig återstår således ingenting annat än att vegetera som ett vattenskott på en ädel stam. Men vänta bara! Få vi en ung, älskvärd furstinna hit till hofvet, då kan det bli annat! Jag har en viss aning om, att ni har mycken talang för sällskapslifvet, min grefve; och jag säger er, att vi skola få ett lif helt annorlunda än det vi hittills fört. Under detta samtal hade de närmat sig staden och slottet, der de åtskiljdes. Efter denna händelso fattade prins Karl ett sådant tycke