i er gesägt, om det än var en oförlällig blindhet, att jag ej nast såg en prins. — Till lycka för mig, min käre grefve! Det är eder således alltsammans tillgifvet. — Jag förstår eder icke, ers durchlaucht. — Ni förstår då icke, att det är lika lyckligt för en prins, när någon tillfällig händelse skingrar den ledsamma enformigheten af hans lif, som för sjömannen då en frisk vind afbryter den stiltje, som qvarhöll honom under liniens försmäktande atmosfer? Ni har gjort mig en tjenst, en verklig tjenst, ty detta äfventyr kommer att förfriska mig för många dagar. Ha, ha, ha! Den gamle, inbilske Rosenberg, han skulle svårligen kunnat såras djupare af er klinga, än af påminnelsen om, att ni är en vackrare karl än han. Hur löjligt att se hans sötsura miner till er, lik en gammal koketts på en rival, som hon i hemlighet skulle vilja dräpa, om det stod i hennes makt. — Och prinsen skrattade åter ganska godt. Äfven Königsmark drog läpparne till löje. — Men nu, låtom oss tala om något annat! — återtog prinsen. — Om prinsessan Sofia, min herr; broders utkorade gemål, till exempel. Jag är just nyfiken att höra hurudan ni finner henne. Man säger att hon är vacker. — Ja. — Och älskvärd? — Naturligtvis. — Och af ett gladt och skämtsamt lynne? — Utan tvifvel. — Älskar nöjen och lustbarheter? — Jag förmodar det. — Ni förmodar blott, ni vet ej? Edra svar äro alltför korta och föga upplysande, liksom det roade er att hålla mig på ovisshetens sträckbänk. Jag väntade mig mera öppenbjertighet af er, min grefve. Lyckligtvis vände sig prinsen vid denna förebråelse från Königsmark, hvars kinder purprades af en liflig rodnad. Fruktande att lika lätt förråda sig genom sin förbehållsamhet som öppenhet, sade han, med en låtsad munterhet: — Om jag gjort mig skyldig till dessa förebråelser, är det endast för att icke utsätta mig för värre. Jag är nemligen ingen skicklig målare på det gebiet ers durchlaucht behagar förelägga mig, och jag