att således. när man icke afser de qväfve-haltiga (ägghvitartade) beståndsdelarna, hvilkas mängd sannolikt är ganska ringa och icke blifvit bestämd, manlafven och islandsmossan ega det största näringsvärdet ech äro goda nödbrödsämnen, men att de, innan de användas till föda, böra förut utlakas med kall svag lut samt väl aftvättas med vatten, emedan de i annat fall gifva osmakliga anrättningar, som på längden torde oförde laktigt inverka på matsmältningsverktygen; att hvad manlafren särskildt angår, denna synes ega företräde framför islandslafven icke allenast till följd af en något större halt af stärkelse, utan ock derföre, att den äfven under vintern är för insamling tillgänglig; likväl bör den helst så användas, att den utlakade och aftvättade lafven kokas med vatten och den sålunda erhållna lösningen, hvilken innehåller stärkelse, användes till välling, gröt eller brödbakning, men det största lemnas obegagnadt; att äfven rotstocharna af hvit och gul neckros kunna till nödbrödsämnen användas, sedan de blifvit vederbörligen utlakade och aftvättade; att den inre barken af tall icke allenast innehåller föga närande beståndsdelar, utan derjemte genom mängden af onyttiga ämnen, som deri finnas, och särdeles genom sin halt af sammandragande ämnen, då dessa icke genom utlakning äro aflägsnade. mäste verka skadligt på matsmältningen, hvarföre önskligt vore, att dess användning såsom nödbrödsämne upphörde; att renlafren innehåller ännu mindre stärkelse; att rosstocken af missne (Calla palustris) torde vara med neckrosens rotstock jemförlig, men barken af björk lika otjenI som tallbark; och att slutligen det torde förjena försökas, om icke afven skägglafven (Usnea er bata, lIosskm.) och toflaf (Usnea plicata, Hoffm.). hvilka ega likhet med manlafven och sannolikt äro lika tlleängli za, kunna på samma sätt användas, — —