löften, hvarför jag icke tvekar att utbedja mig en tjenst, sådar blott den ene ädlingen kan affordra den andre. — Han berättade derpå sitt äfventyr med Rosenberg och slutade mec att anmoda honom, blifva sitt envigesvittne. Denna begäran tycktes i början förefalla vår ryttare något öfverraskande, men efter ett ögonblicks besinning sade han leende: — Hvarför icke? Ni skall finna mig till er tjenst. — Ni förbinder mig på det högsta. — Lilla Djurgårdsparken, kl. 4, var det ej så? — Alldeles. — Och vapnen? — Det tillhör min motståndare att välja. — Godt! — Och med en lätt lyftning på hatten helsade han farväl, gaf sin häst sporrarne och försvann ur Königsmarks åsyn. Königsmark såg efter honom. Han hade gerna önskat veta hans namn, men hade af grannlagenhet kännt sig hindrad efterfråga det, då han icke affordrat honom sitt. Ehuru Königsmark ankom till mötesplatsen några minuter före den utsatta timman, fann. han sin okände löftesman redan före sig. Han låg helt sorglöst utsträckt på en grässoffa och helsade Königsmark med ett ansigte, som vore här fråga om ett lustparti i stället för en lek på lif och död. — Vår bekantskap tyckes stå under fru Fortunas beskydd. Ni skall också segrande gå ur denna strid — sade han. — Mot ödets beslut är sjelfva Fortuna vanmäktig; men jag står i alla sall i stor förbindelse hos henne, som tillskyndat mig ett så ädelt stridsvittne. — Vi kunna stundom råda öfver ödet. Ni skall segra, säger jag! Königsmark betraktade honom med ett mörkt och misstroget uttryck. Den okände besvarade det med ett muntert leende. — Behagar ni gäckas med mig, så torde lyckan gynna mig i denna striden för att spara mig åt en annan. — Ni vill utmana mig? Ha, ha, ha! Men då måste ni ha en sekundant, som inte bleknar att se f— i hvitögat. Vi slåss i då på värja om ni behagar, och ni skall lika osårad som i dag gå ur striden, om än icke fullt så segrande. — Min herre, — sade grefve Filip allvarsamt — tillåt mig bedja er upphöra med ett skämt, som på intet sätt är