Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1868, sida 1

Göteborg den 7 Januari. Ingenting ingifver så stor aktning för en menniska, som då hon, under tider af bekymmer, beväpnar sig med kraft att besegra svårigheterna, genom att å ena sidan underkasta sig försakelser och å den andra söker att finna utvägar till att förbättra sin ställning. Det är också ganska sällsynt, att icke en sådan ansträngning krönes med framgång, ty individens kraft gentemot omständigheterna är af den största betydelse; särskilt genom den förhöjning af denna kraft, som vinnes genom andras deltagande och deraf framkallade samverkan. Den menniska deremot, som saknar denna egna förmåga eller håg, att söka besegra svårigheterna, utan finner det beqvämare att anropa andra om hjelp, kan vinna ett medlidande, som föder ett tillfälligt understöd, men som icke innebär någon trygghet för framtiden. Detsamma gäller om en förening af individer och om ett helt folk. När landtbrukare, eller, fabriksidkare, eller andre samhällsmedlemmar, hvilka de vara må, ropa ut sitt , betryck för verlden och när de, i afsigt att vinna så mycket mer gehör, utmåla sin ställning såsom högst eländig och förtviflad, så väcker ett sådant tal ingen aktning, men kan vålla mycken skada för ögonblicket. Detsamma gäller också om ett helt folk. Så hafva vi aldrig kunnat undertrycka en känsla af obehag vid de upprop till att bjelpa nöden i norra delarne af vårt land, som blifvit gjorda i andra länder, om också den välmening, som framkallat de härmed förenade skildringar, icke bordt misskännas. Nöden har dock icke haft större omfattning, än att vi ej kunnat sjelfve linrad densamma. Ett annat är förhållandet med Finland. Vid de oerhörda lidanden, som öfvergått detta land, har det varit hänvisadt till sig sjelft och sin egen kraft. Också har finska folkets förmåga både af försakelse och ansträngning icke svikit. Å ena sidan har man skyndat att tillegna sig nya födoämnen till mötande af hungrens svåraste jval; å den andra har man bildat en mängd aktiebolag, för att tillgodogöra ardetskrafterna på ett nyttigt sätt, genom ut åstadkomma säljbara artiklar. Vi hopvas, likasom vi innerligt önska, att dessa isträngningar ej skola vara gjorda förzäfves, utan att de bjelpkällor, som nöden älunda framkallat, skola blifva af gagn ifven för framtiden. En sådan seger är sanning långt mera ärofull än alla de nångbesjungna segrarne på slagtfälten. De felslagna skördarne väcka naturligen ppmärksamheten på andra, mindre af limatet beroende, utvägar för finska folet, att betrygga sin ekonomiska tillvaro. lär möter industrien, i inskränktare meing, råämnenas vidare förarbetning till