Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1868, sida 2

resan, hvarefter han inneslöt sig i sitt kabinett för att i en samhet och utan vittnens tvång få betänka sin belägenhet oci kasta en blick i sitt hjertas djup — ack, en blick i den stor mande vågens afgrund — ett koatiskt svall, utan reda, uta ljus! Königsmark hade, såsom xi redan nämnt, helt ung ocl snarare gosse än yngling, under sina resor uppehållit sig vic hofvet i Celle och der, såväl för sitt ryktbara namn som sit vackra utseende och intagande väsende, kommit i stor guns hos den hertigliga familjen. Han hade fått vara med på de barnfester, som tillställdes för den då omkring tolfåriga prinsessan Sofia, fått vara hennes kavaljer i dansen och hennes herde vid de herdespel, som, under hofvets sommarvistelse på lustslotten, stundom till hennes förnöjelse uppfördes. På fem år hade han icke sett henne, då han, med ett lysande krigarrykte, återvände till hennes fars hof, efter att hafva bidragit till bans truppers ära och segrar. Deras återseende var ett uppväckande af glada och oskyldiga minnen, och, fängslade af dem, som de trodde, fängslades de af en annan makt. Grefte Filip hade ännu aldrig gått till rätta med sig sjelf, rörande de känslor han för prinsessan hyste. Han hade väl känt detta ljufva behag af hennes närhet, denna längtan efter hennes åsyn och tomhet i hennes frånvaro, som beteckna de första stadierna af den unga kärlekens vaknande lif, men utan att göra sig reda för hvarken betydelsen eller följderna deraf. Nu trodde han sig på en gång se allt klart; att hans kärlek var prinsessan likgiltig, och att hon utan en ömmande känsla för honom lemnade sin hand till en annan — en prins, som, ehuru en nära slägting, var henne föga bekant, och hvars egenskaper i öfrigt ej stodo i det rykte att de kunde tilldraga honom hvarken kärlek eller aktning: Han påminde sig denna blick, hvari han aldrig läst andra känslor än glädjens och godhetens, dessa läppar, som han aldrig hört tala annat än det renaste hjertas språk, och detta leende, hvari skämtets retelse alltid förljufvats af mildhetens rörande behag, och han utbrast: — Är det möjligt att så mycken älsklighet och tjusningskraft på en gång kan förbytas till en så mördande härdhet? —— — Skulle hon vara okunnig om hvad hon för mig blifvit — mitt hjertas lif och mitt lifs allt? — — Nej, ty om kärleken kan förkläda sig för sig sjelf, kan han det icke för