Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1868, sida 2

att dröja, är vanskligt att förutsäga, emedan det beror af grefvinnans lynne och de savörer det medgifver. I lyckligaste sallet låter han ej störa sig, i motsatta blir han rasande, ; alltså i begge nära nog lika otillgänglig för er och hvarje I annan. — Jag tackar för underrättelsen! — sade Königsmark och vände sig mot dörren. — Hvad ämnar ni? — Begagna de upplysningar jag erhållit för att utan er medverkan träffa fursten. — Med bud från hans gemål! Lycka till, min grefve! — sade baronen och vände sig med ett grinande skratt efter Königsmark, som lemnade rummet. Derpå trädde han fram för sin spegel och betraktade hvarje sitt anletsdrag med en jemförande noggrannhet. Rosenberg hade i sin första ungdom smickrat sig med att vara den skönaste karl, som fanns vid något-hof i Tyskland. Han var ännu af ett ganska utmärkt utseende, ehuru icke mer i sin friskaste blomstring. Trettiosem år hade han inhöstat, och med dem en öfvermättnad af dessa njutningar, som i förtid föräldra och föröda själens ädlare krafter. Nu beherrskades han endast af tvenne hufvudböjelser: af fåfängan att ännu räknas för den vackraste kavaljeren vid hofvet och af girighet efter penningar. Den ena närde den andra. Hans hela diktan och traktan gick nemligen derpå ut att i hemlighet vinna grefvinnan Platens kärlek och genom denna makt draga fördel af den slösande frikostighet, hon så väl förstod att afvinna sin furstlige slaf. Mot grefve Filip, om hvars utseende ryktet talade nästan lika mycket som om hans krigiska hjeltemod, var han redan på förhand intagen af en afund, sådan den fäfängaste qvinna knappast skulle vara mäktig af, och hvilken vid hans åsyn nästan urartade till fiendskap. Medan vi lemna honom åt denna, föga manliga, lidelse och utslaget af de jemförelser han framför spegeln anställde, vilja vi följa Königsmark i utförandet af det uppdrag honom blifvit ålagdt. (Forts.) ——