Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1868, sida 2

Göteborg den 3 Januari. En singulier bank-åtgärd. Det har verkligen funnits gäldenärer, som varit nog samvetslösa, att trakassera sina fordringsegare, då de blifvit forcerade att liqvidera en förfallen skuldsedel, på det sätt, att de verkställt betalningen i en massa småmynt, som vållat emottagaren mycket besvär. Sådana gäldenärer hafva dock förverkat alla anspråk på aktning för redbarhet och pålitlighet i förbindelsers uppfyllande. Emellertid har en tidning mod att offentligt loforda ingen mindre affärsman än riksbanken, derför att han handlar på detta sätt. IIvar man, som har en riksbanksedel, vet, att den utgör en löpande förbindelse af riksbanken att, vid anfordran, inlösa samma sedel i specie eller i en viss qvantitet myntadt silfver. På Enriksdalers-sedeln stär uttryckligen att den inlöses med !, riksdaler i silfrer (således icke med 10 st. tio-öringar) eller 2 ort myntadt silfver. Nu upplyser emellertid Dagl. Alleh., att riksbankens styrelse , påfunnit en metod att göra slut på silfverexporten, som af tidningen gillas. Den består deri, att man tagit sig för att gifva bankens fordringsegare, då han utkräfver liqvid för riksbankens revers, småmynt i stället för specieriksdalrar, hvarefter tidn. tillägger: Småmynt, som till en del äro betydligt nötta samt sålunda förminskade till sitt silfvervärde, hafva ej på utrikes ort samma användbarhet som de nya speciedalrarne. Tidn. slutar med att uttala sin förundran öfver att styrelsen ,ej förut vidtagit denna helsosamma åtgärd. Åtgärden är icke ny. Den förekom äfven för några år sedan, och väckte då en storm af ovilja hos hvarje upplyst och rättrådig affärsman, som derom erhöll kännedom. Då kände man likväl ej, att trakasseriet var förenadt med det svek, som Dagl. Alleh. nu omtalar och berömmer, nemligen, att myntet var , betydligt nött samt sålunda ,förminskadt till sitt silfvervärde. Vi äro ock förvissade att den kränkande angifvelse, som Dagl. Alleh. härmed gjort mot riksbankens styrelse, saknar all grund, ty vi anse det först och främst omöjligt, att styrelsen kunnat så handla, och för det andra lika omöjligt, att hr Wallenberg kunnat låta sig dermed nöja, då han har ovilkorlig rätt att fordra en viss bestämd vigt af myntadt silfver. Den myntförsämring, som skulle ligga i en sådan åtgärd, är bankstyrelsen bestämdt förbjuden af bankoreglementet, som gör det till styrelsens , första pligt, att upprätthållu värdet å rikets mynt. Skulle alltså — hvilket vi anse omöjligt — styrelsen hafva gjort sig saker till en så olaglig, ja, rentulsagdt oredlig handling, som Dagl. Alleh. uppgifvit, så bör styrelsen ovilkorligen derför ställas till laga ansvar. Det är redan ganska illa, om styrelsen gifvit småmynt i liqvid i stället för specier, men sådant har dock skett förr och kan väl således kanske ske ännu en gång, trots det ogillande saken rönt. Det är ett ovärdigt trakasseri, och det torde äfven vara olagligt, om man följer sedlarnes ordalydelse. Men det är äfven en förlust för riksbanken, enär myntningskostnaden för småmyntet är större än för specierna. Det billigaste för banken och det redbaraste är naturligtvis att lemna den gifna vigtqvYantiteten i omyntadt silfver, derest fordringsegaren sådant medgifver. Det är verkligen bedröfligt, att man skall behöfva spilla två ord på denna solklara sak, der rättskänslan borde kunna!