Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1868, sida 3

och jag vet också hvad kungen vill här. — Men hvem har sagt er det? — Vi älska kungen, och derför delta vi i allt, som rör honom. Och här i Hessen har han en svår sorg. Ilans syster — — men det der vet ni förut. De hade nu kommit fram till bersån, i hvilken konungen och general Witzleben befunno sig. Flickan darrade dock, då hon inträdde till de höga herrarne. Kkammartjenaren gaf henne en vink att duka bordet, medan han höll thåbrickan. Ilenriette ordnade allt så behagfullt och tyst. Ilennes gestalt var så fin, och hennes vackra ansigte, som ett ögonblick bleknat, hade återtagit sin rosiga friskhet. Konungen betraktade henne med völbehag. — Är rätt flink, sade han, — skulle bli en god värdinna. Henriette förmådde ej frambringa ctt ord. — Trolofvad? frågade konungen. Henriette samlade allt sitt mod. — Ja, majestät. Ah, känner mig — ja, ja. Men fästmannen är officer, har jernkorset. Kan inte gerna bli värdshusvärd. Kunde nog gå an, men tycks vara för hetsig. Har hört att Saltinspektörsplatsen i Paderborn vacant, — sjuhundra thalers lön. Skall vända sig till mig immediat. Nöjd, mitt barn? Henriette visste knappt om hon drömde. — Ah, majestät, stammade hon, — femhundra vore nog. Hon hade fattat konungens hand och kysste den. (Forts.)