ännu ljust, och den sjunkande solen sänd sina snedafgstrålar ditin. De båda sekundanterna, assessor Friedrichs och löjtnant von Homberg, hade sammanträfsat midtlii ravinen, som ofvan blifvit nämndt. — IIerrarne skjuta på kommando, sade Friedrichs. — Antages. — Ässtånd semton steg. — Antages. — Ni, herr von IIomberg, kommenderar. — Som ni behagar. — Låt oss nu taga måttet. De nedsatte en qvist i marken och afmätte femton steg, der de nedsatte en andra qvist. — Har ni vapen, herr von Homberg? — Ja, två par pistoler. — Låt oss då ladda. Herr vou IIomberg hemtade ett par pistoler, af hvilka Friedrichs och IIomberg laddade hvar sin och lemnade den till sin duellart. De båda motståndarne ställde sig hvar och en med sitt vapen vid en af qvistarne, och sekundanterna placerade sig ett par steg på sidan. . Några steg längre bort intogo vittnena sin plats. Gisbert hade dragit sig undan i bakgrunden, sedan han först tryckt Beckers hand. De båda motståndarne hade med fasta steg nalkats qvistarne och stodo lugna. Louis Becker hade i mången drabbning sett döden i ögat. Grefve Thalhausens öfvermod hade gifvit vika för ett lugnt allvar, som äfven förrådde hans mod.