Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1868, sida 3

Karolina hade redan sagt, att man ej utan rörelse kunde se henne, så modig. och undergifven var hon, och en så ädel stolthet uppfyllde hennes hjerta. — Förlåt att jag kommer så sent, sade hon, men jag blef uppehållen. -Har ni någon underrättelse, Henriette? frågade domherrn. Hon insåg hvad han menade. — Nej, inte derom, sade hon, — men — något annat gör mig så lycklig! — Kan ni omtala det? Hon berättade: Hen hade varit nere i köket för att ombesörja omslag för den sjuka, medan: värdinnan kokade thå för de förnäma herrarne. Kammartjenaren kom efter en stund in i köket. — Herrarne ha kommit tillbaka. Är thået färdigt, fru värdinna? Allt var i ordning, men kammartjenaren kunde ej bära allt på samma bricka. — Vill ni följa, mig med kopparne, mamsell? sade han till Henriette. — Gerna, om fru värdinnan under tiden vill ombesörja mitt göromål. — Ja visst. Kammartjenaren och Henriette buro thet till samma berså, der den äldre herrn hade intagit sitt kaffe på morgonen. — Mamsell, sade kammartjenaren under vägen, — om berrarne tala till er, så svara utan fruktan. — Den store herrn är kungen sjelf, sade hon. — Får jag visa att jag känner honom? — Ni vet det således redan? — Ja, jag medförde underrättelsen hit,