Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1868, sida 3

— Vid sjuksängen lär man känna sitt hjerta, och under de sista dagarne förskräcktes jag för mitt. Men hvar är Gisbert. onkel? — Vi skola sedan tala om honom. De gingo fram till sjukbädden, och der låg den stackars frun utan en bloddroppe i det snöhvita ansigtet. Men hennes ögon glänste så tacksamt mot alla. — Hvar är min man? frågade hon. De betraktade läkaren, hvilken med en nick biföll svaret. — Han uppfyller en hederspligt, svarade Karolina, hvarefter hon berättade hela förloppet. Gisbertina hade blifvit uppmärksam. — Och är inte Gisbert med dervid? frågade hon domherrn. Inte ännu, svarade han. — Hvad vill det säga, onkel? -Jo, om Becker inte skjuter grefve Thalhausen, måste Gisbert äfven slåss med honom. — Och hvarför? -Gisbert förklarade grefven feg, emedan han ej ville duellera med en kypare. Gisbertina teg och blickade ut genom fönstret, der de stodo. Slutligen återtog domherrn: — Gisbertina, jag ser du gråter. — Ja, onkel, och jag har i detta ögonblick bedt till Gud, att han ville återskänka mig Gisberts hjerta och förlåta mig den smärta jag beredt honom. — Gud höre din bön, mitt barn! — Onkel, om det vore för sent! Om en dödande kula träffar honom. — Betrakta henne, sade domherrn med en blick på Henriette, som nu inträdde i rummet med något åt den sjuka.