Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1868, sida 3

hvilken han fann Gisbertina och fru Friedrichs. Den sjuka låg orörlig med slutna ögon. — Hon har länge legat så, hviskade Karolina, — hon sofver ej, och detta tillstånd oroar mig. — Har lifmedikern varit här nyligen? frågade domherrn. — För en timma sedan, men han kunde ej ännu säga något. Han skulle återkomma om en timma. — Då är han snart här. — Vet Gisbertina, hviskade domherrn, — att äfven Gisbert måste slåss? — Nej. — Säg ingenting derom till henne. -Onkel Florens, har du ingen underrättelse om duellen? — Kanske allt är törbi nu. Men hvar är Henriette? — Hon ombestyr något åt den sjuka. — Hur är hon till mods? — O, jag kan ej se henne utan rörelse. Hon är nästan lika stilla som den sjuka der. Hennes hjerta är troligen uppfyldt af sorg, men hon darrar ej. Dervid är bon idel uppmärksamhet mot den sjuka. Lifmedikern inträdde nu i rummet och gick fram till bädden samt undersökte den sjukas andetag och puls. Den sjuka slog dervid upp ögonen. — Madame, sade han efter ett par minuter, — ni är räddad; krisen är förbi. Den sjuka smålog matt, och Karolina omfamnade gråtande Gisbertina. — Hm, Gisbertina, sade domherrn, — också du gråter? Ja, och jag har kanske aldrig fällt ljufvare tårar, onkel. we Ett godt bjerta har du i alla fall.