Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1867, sida 3

kelandlade ämnen. En döpelseakts sataliteter. Från skrifves: Det är i underligt. att solkmän. visar så föga benägenhet att tillväåza här i Frankrike, ty det är en både dyr och I lig sak att här få barn. Denna reflexion gäller naturligtoicke mig sjelf. Men det är en af mina vänner. en landsman, hvilken i unga år haft den lyckan att finna den han sökte och som nu för tredje gången hugnades med en liten svensk verldsborgare i Paris. Enligt gällande lag och författning skall dern, innan barnet ör två dagar gammalt. sig med den nyfödde hos mären jemte två vittnen, som intyga hans identitet. Barnet afkt: alles och lägges på ett bord, för att d n må ku konstateras, och fadern skall högtidligen i vitltnenas närvaro erkänna, att han verkligen är fader till baruet — detta dock utan edligt intyg. samma gång skall barnets blifvande dopnamn uppgifvas och intyg häröfver al mären meddelas. Sedan får dopet försiggå. Så långt är allt godt och väl. Hos oss brukar man väl ofta nog taga sig mer än två dagars betänketid, innan man bes ämmer barnets namn, men sådant synes i sjeliva verket öfverflödigt, då man ju haft några månader att bereda sig på saken, innan barnet kommer till verlden. Den enda törsigtighet, som härvid är att iakttaga, är att vara oreda på två alternatil, ett manligt och ett qvinigt. Ilär hade ödet afgjort till förmån för det manliga könet, och pilten skulle hafva två namn, ett efter en bror till fadren och ett efter en bror till modren. Barnets namn?4 frågade mären med myndig min. -Victor Hugo, svarade vår landsman. Hvad för något? 2 röt mären med rynkade ögonbryn. ; Victor Hugo, upprepade vår landsman. Mären med stigande vrede: ,Vet ni icke, att sådana namn äro tö bjudna. -IIurudana namn ? -Victor IIugo är icke något helgon. ej, det kan nog så vara, men min bror heter Victor och min hustrus bror heter Hugo, och harnet skulle heta efter dem båda. Men Ilugo är icke något ordentligt franskt namn. ,Det är emellertid mycket van igt i Sverge, och jag har här i Paris förut döpt två pojkar, en till Axel och en till Knut, båda två svenska namn, som icke brukas här i Frankrike. Victor Huro kan väl icke vara farligare. Ni hör hvad jag säger, att det är förbjudet. Victor det må vara, men icke Hugo. Det finnes intet sådant helgon. Slå upp sjelf i den der stora boken, så får ni se. Någon IIugo fanns verkligen icke i denna bok, men der fanns en Hugolin. Hvad denne belige man i verlden uträttat, är mig icke bekant. Förmedligen hade han bränt kättare. Herranom till en söt lukt, eller om det var tidigare, innan kyrkans välmaktsdagar, hade ban sjelf blifvit bränd som martyr. Att det osar något af autodafå, vill jag hålla hundra mot ett. Men hvad gör det? Kör för Hugolin! utropade vår landsman, som började finna saken rätt munter. Mären äskade ena taflo och skref derpå: ,, Victor IIugolin är hans namn, och så var den saken klar. 3inm33nn3nnn —