Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1867, sida 2

jag kyrkan. Ha ni några invändningar att göra, mina unga herrar? — Nej, herr domherre. — Nej, onkel Florens, du har alltid rätt. Godt. Det förstås af sig sjelft att vi hålla saken hemlig. Gisbertina får ej veta något. Men hvad säger Henriette? — Vi ha ej yttrat ett ord derom will hvarandra. — Emedan ni båda visste hvad som var att göra. Nå, jag skall tala med den präktiga flickan. Men hvad står på deruppe? ,Deruppe var sjukrummet. Gisbert lemnade huset för att tala med grefve Thalhausen, och domherrn gick uppför trappan för att se hvad det var, som han hade hört. Den sjuka var mycket svag; blodförlust, plågor, resan och ångesten hade hårdt medtagit henne; hon låg der nästan som ett lik. Läkaren satt orolig vid hennes säng. Han var en ung, skicklig man, men saknade det lugn, som endast erfarenheten förlänar, och vid de plötsliga, abnorma förändringarne i den sårades tillstånd hade han nästan blifvit rådlös, då han såg att ett för så många dyrbart lif var lagdt i hans hand. Midt emot läkaren satt den sköna, nyckfulla Gisbertina. Hon hade vakat hela natten hos den sjuka och endast på morgonen njutit ett par timmars hvila. Hon bar en enkel morgondrägt, och hennes ansigte förrådde ett djupt deltagande, men likväl var hon skönare än kanske någonsin tillförne; det var en äkta qvinlig skönhet.