Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1867, sida 1

bersån, der de båda äldre herrarne besunno sig. Den store, stätlige herrn hade hastigt dragit sig ifrån ingången till det inre af bersån. — Witsaleben, hörde ni? — Ja, ers majestät. Ä officerarne hade således ej misstagit sig i sin första förmodan. — Vi äro förrädda, Witzleben. — Synbarligen åter genom ett landtråds allt för stora nit. — Iandträd äro i allmänhet dumma! Witzleben motsade det ej, Konungen tyckte ej om motsägelser, isynnerhet då han var förtretad. Witzleben visste det, och konungen var nu förtretad. Men ej helt och hållet, Han tänkte äfven på något annat. — Flickan har uppgjort planer, fortfor han, då hon hörde talas om min ankomst. Var en vigtig underrättelse för henne och kyparen. Är hennes hjertans kär. UHvilka planer? IIvarför är jag vigtig för henne? Witzleben, ni svarar ej. Witzleben ämnade svara, att han ej hade något svar. I detta ögonblick hörde man derute vid fläderbusken. officerens öfvermodiga röst: He, min gosse, betjenar man så der sina gäster? — Hvad är detta? sade konungen, och då han hörde vidare, antog hans ansigte mer och mer ett uttryck af harm, — En af mina officerare upptör sig så? Oskickligt! Oskickligt! Jag vill ha hyfsade officerare i min arm! Hur heter officeren, Witzleben? . — Hans kamrater kallade honom grefve Thalhausen, ers majestät.