Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1867, sida 2

jude; han låter kasta ut sig tio gånger, men kommer igen. — Låt oss invänta honom. Men se der! Min Karolina är sjelfva raskheten. Karolina, mitt barn! Domherrn och den vackra frun omfamnade hvarandra. Hon hade kommit till fots utför berget, som från Ovelgönne förde ned till Dahlheimer-klyftan. Ilennes sköna ansigte strålade af glädje, då hon varseblef domherrn. Men den unga fruns glädje efterträddes snart af bekymmer. — Och Agatha? frågade hon. — Hur mår den arma frun? — Hon är i stor fara, sade domherrn. — Derför bad jag dig komma hit, för att rådgöra med dig. Det skall lugna henne att se dig. — Låt oss gå till henne, onkel Florens. — Hon sofver nu. Johan underrättar oss när hon vaknar. — Jag beklagar endast att jag inte kan dröja länge hos er. Min stackars man har hela veckan suttit ensam i War burg bland sina akter. Mig kallar skörden till Ovelgönne. Emellertid har jag sörjt för en ersättning. Hon vände sig till kyparen. — Henriette skall vårda den sjuka. Hon kommer snart hit. Kyparens ögon glänste. — O, fru öfverstelöjtnantska — — — Inte så, afbröt hon. — Vi ha ej krig längre. Jag är assessorska. Domherrn och frun gingo in i huset; kyparen ämnade följa dem, men han blef uppehållen. — Kypare!