Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1867, sida 2

ste hopbettla hvad föräldrarne sedan, under lidelsernas tvång, förvandla i det för dem käraste — bränvin. Å andra sidan måste det vara en lika god gerning att ge det lilla af godt hjerta, då det uti det fattiga. hemmet användes till hvad det bör användas: till näring åt de hungrande. Oftast är nöden icke så stor som lättjan, men huru afgöra det, då man väger emellan medlidandet och den pinsamma känslan att veta, det gåfvan kan missbrukas? Vårt samhälle är och har alltid varit ett tillhåll för det hänsynslösaste tiggeri, der fräckheten i uppgifter om husliga förhållanden gränsar till det otroliga. Att något samhälle kan uppvisa så många, som genom allmosor söka lifnära sig, betviflar jag, och för dem, som något längre studerat, om jag så må säga, alla de kryphål, deri det myckna ordandet om behof kan gömma sig, visar det sig snart, att en barmhertighet i form af pengar ir, i de allra flesta fall, en — obarmhertighet. Sitter man en sommardag ute, svärma tiggare af alla former och åldrar kring en, och intar man sitt kaffe på ett sehweizeri, kan man vara nästan säker på att, innan man gått, hafva fått mer än ett stoff till en tragedi, eller en uppränning till en ny ,les miserables. Stadens myndigheter ha stått handfallna (något, som de ej, i kritiska fall, ha serdeles svårt för), och den enskilda företagsamheten har sökt att bota det onda, — men med ringa framgång. Så ha tillsyningsföreningar så småså liten, ty det har varit fruntimmer, som skyddat och tagit de fattiga i sitt hägn, och fruntimren pläga i sådana frågor förmå mera än männen. Det heter åtminstone så, om det ock är de sednare, som få öppna sin börs och låta dess innehåll glida genom hustruns eller döttrarnes händer. Det har varit ett arbete af mycken uppoffring, mycken strid och många eländiga syner, och kanhända också utan mycken tacksamhet. De fattiga ha fått arbeta för sin föda, de ha fått. spinna, väfva och, hvar efter sin förmåga, med sina kroppskrafter betala hvad gifmildheten åt dem beskärt, såsom mödans lön. Det har skrifvits uppmaningar i stadens tidningar att ej gifva allmosor, utan hänvisa den bettlande till en s. k. roteföreståndare, der medel eller arbete kunna erhållas. Man har så gjort en lång tid; man har hänvisat, men huru många af dem, som blifvit på så sätt uppmanade att söka sig understöd, hafva väl gått dit? Jag må anföra blott ett exempel, taget från egen erfarenhet: En fattig gosse, af den qvalifikation som i början af brefvet omnämndes, anträffade jag för !, år sedan på en gata, gråtande, och vid tillfrågan hvarföre han grät, svarade han att han fått stryk hemma, derför att han gått till en af välgörenhetsföreståndarne och frågat efter huru han skulle få nöden lindrad, ditvisad af någon person, som ej velat ge en allmosa. Man var sålunda rädd för att få arbeta och ville hellre lefva på det ocker, som den stora allmänheten tvangs till af rent medlidande. Gossen tillade, att pengar var. det enda som kunde mottagas hemma, om han skulle slippa stryk. Att nöden nu är verklig, kan ingen förneka, då lifsförnödenheterna blifvit uppbringade till ett så kolossalt inköpspris, och, till glädje för samhället, har man börjat verka för de fattige, icke blott tänka, ty det har man gjort tills det höll på att blifva för sent att göra det förra. Så har man gått i författning om inrättandet af ett pantlånekontor, fritt från allt procenteri, men man har också, och det är det bästa vår stad åstadkommit på många herrans år, gått i författning om en soppkokningsanstalt, der den fattige, mot fem öre, får sig en kraftig portion soppa eller ärter samt !; kaka bröd, att ätas på stälDe, som från direktrice eller någon annan af styrelsen hafva biljett, få hemta sin mat hem. Härmed kan man anse att tiggeriet ir slut, och att början är gjord till borttagande at många obehag för dem, som blifvit prejade pengar af bettlarne. Man köper sig nu för någon riksdaler poletter och går så rustad mot hvarje anfall på ens börs. Då någon begär en allmosa, får han den i form af sopp-polett, och vill han icke använda den, blir det hans ensak. Det måste bli ett verksamt medel, och måtte det blott få fortfara och vinna understöd af de rikare och erkännande af de fattige! För den nya anordningen stå, bland andra, grefvinnan Hamilton, professorskan Olivecrona, handl. Schram och prof. Rabenius i spetsen, och sådana namn tala ätminstone för en god vilja och ihärdighet. Den mest varmhjertade uppmaning är skrifven i stadens tidningar till lindrandet af nöden, och skriften tyckes röja la Stranieras penna. Göteborgare och Vermlänningar firade den 13 sin gamla Luciasest, som vanligt med morgonkaffe och strålande LIcior, samt lust och fröjd hela dagen lång. Vid middagstiden ,,helsade Vermlanås nation Göteborgs och qvarblef på den nya vackra nationssalen åtskilliga timmar, under broderlig glädje. Göteborgarne hade på morgonen uppfört ett mindre dramatiskt opus, för tillfället författadt, och på e. m. var det ,spektakel på stora salen på Gästis, der andra nationers medlemmar hade tillträde och en Opera Seria i 3 ,öppningar utfördes. Nästan Fn ningom uppkommit, der hjelpen icke varit