Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1867, sida 2

man hade så mycket angenämare inom hus. I dag ha vi stark kyla, men temligen lugnt, och föret lofvar bli långvarigt, men känner jag julveckan rätt, så — slaskar hon. ne — UTRIKES. ITALIEN. Vi meddela efter ,,Corr. italienne ett utdrag af det tal, som justitieministern Mari höll i deputeradekammarens möte den 13 dennes; det heter der: Den regering, som trädde till rodret i farans ögonblick, har här i kammaren varit föremål för strängt tadel; jag skall kasta en kort återblick på den sednaste tidens tilldragelser. Kammaren hade — innan den åtskiljdes — haft tillfälle att klart och tydligt uttala sina åsigter, nemligen att icke vilja utsättas för farorna af en äfventyrlig politik, utan det skulle arbetas på landets reorganisation och finansernas ordnande. Den förre konseljpresidenten (Ratazei) helsades med bifall, då han, till svar på en interpellation, förklarade, ,,att romerska frågan icke borde lösas med våldsamma medel, samt att han skulle hafva undertryckt hvarje försök att anfalla det påfliga territoriet. Ilvad den egentliga frågan angår, så äro alla eniga. Afven vi äro öfvertygade om, att påfvens verdsliga makt måste falla; äfven vi vilja hafva ett slut på den oerhörda oreda, som uppstått deraf, att den borgerliga och reigiösa makten äro blandade med hvarandra, en sammanblandning, som för Italien varit en källa till ofantliga olyckor. Vi förklara högt, att romerska frågan hädanefter måste uteslutande hehandlas som en politisk fråga. Det är först, då det blir tal om medlen att hinna detta mål, hvilket äfven vi estersträfva, som oenigheten börjas. Ministeren tror, i öfverensstämmelse med de förklaringar, som kammaren flera gånger afgifvit, att den romerska frågan måste lösas genom moraliska medel, att man genom användande af våld cke allenast ej skall vara i stånd att föra lenna fråga framåt, utan endast bidraga ill att uppskjuta lösningen. Riktigheten häraf hafva de sednaste tilldragelserna enlast alltför tydligt bevisat. Ninistern skildrade sedan Garibaldis uppträdande, åminnande om, att generalens vänner på let enträgnaste afrådt honom från sitt öretag. Garibaldi fortfor emellertid dermed; landet gats till pris åt partiernas igitation och passioner, och man gick rezeringen till den grad för när, att knappast någon regering de facto existerade, när Ratazzi begärde sitt afsked. , Sådant rar tillståndet, då det nuvarande kabinetet bildades; jag skall icke längre dröja vrid orsakerna, enär det gifves saker, öfver hvilka man helst vill lägga glömskans slöja. Man förebrår regeringen, att den! arrestera Garibaldi; men man glömmer härvid en af de vigtigaste och första principerna i den fria och konstitutionella! staten: allas likhet inför lagen. Generaen hade kränkt landets författning genom itt usurpera kronans prerogativ att förklara krig. Den 5:te artikeln försäkrar konungen om denna rätt, med förbehåll if kammarens rätt att vägra de medel, som krigets förande kräfver, samt att å ministrarne anställa åtal. Justitieministern känner ingen medborgare, som står. öfver lagen. Kammaren har vid flera tillfällen visat sig vilja hafva lagarne strängt: respekterade. Men Garibaldi öfverträdde icke endast sitt lands lagar, han kränkte lika uppenbarligen en internationel trakat, som kammaren genom flera beslut sanktionerat. Om än Septembertraktaten ilade Italien enskilda nya bördor, hade den : likväl äfven sin fördelaktiga sida. Man nar sagt, att Frankrike redan brutit trakaten genom att deltaga i Antibes-legionens upprättande; men t. o. m. om det örhölle sig så, vore icke en enskild man, utan regeringen i förening med parlamenet berättigad att förklara en högtidligen ifslutad traktat för förfallen. Vår straffag innehåller en artikel, som fullständigt rättfärdigar Garibaldis arrestering. Det ir nemligen i art. 174 saststäldt straff för; la dem, som genom fiendtliga handlinsar utsätta landet för att komma i krig med en fremmande makt. Man har visserligen velat förneka, att Garibaldi föreog siendtliga steg mot påfliga regeringen, nen detta förnekande kan dock knappast ara sagdt på allvar. De frivilligas inyckande i Kyrkostaten bragte landet i ara för ett krig. Vi hafva ju sett, att rankrike intervenerade, och då man föebrår regeringen, att den icke med va)denmakt motsatte sig denna intervention, å har man ju häruti just ett tillräckligt hevis på, att ett krig med Frankrike kunle blifvit den naturliga följden af Garialdis företag. TURKIET. I motsats till meddelandena om krigika tilldragelser på Kandia, berättar nu Levant IIerald, att den af turkiska reseringan cammankallade församlingen af lelegerade från de olika distrikten på mnde ö haft sitt andra möte i Kanea len 29 November, samt att denna föramling inlemnat en af dess samtliga medemmar (hälften muhamedaner och hälften KRANY AA adraoos 3 hvillran