Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1867, sida 3

Litteratur. Folkskolans Sånghok, innehållande 100 enoch slerstämmiga för Folkskolan lämpliga Sånger. Utgifven af Fredrik Sandberg, solkskoleinspektör, Stockholm. Abr. Hirsch. Tryckt hos J. ÅA. Ris. 1867. I denna lilla bok finnes ett med säker urskiljning gjordt urval af det rika sångförråd, som varit att tillgå för utgifvaren. Först mötes blicken af de till ord och musik enklaste stycken lämpliga för småbarnsskolan, sedan träffar man bland temligen nya, mer eller mindre lyckade försök att tolka barnahjertats tankar och känslor gamla kära bekanta från barndomstiden, som väl förtjena att kallas klassiska, och längre fram finner man en väl vald samling af vackra folkvisor, fosterländska sånger, de ofta men aldrig för ofta hörda utdragen ur Frithiof, sånger af Lindblad, Geijer, Wennerberg m. fl. af våra populäraste skalder och kompositörer — alla väl passande för folkskolan. Vi kunna ej annat än önska, att detta försök att fylla ett känbart tidsbehof måtte röna framgång, och att denna bok måtte komma i rätt många händer -— något, som man har desto mera skäl att antaga, som priset kan anses särdeles billigt. Lärobok i Svenska Historien för folkskolor och nybörjare af Karl Kastman och Thor Brunius. Norrköping, M. W. Wallbergs förlag. Stockholm, tryckt hos Joh. Beckman, 1567. Att återgifva i ett kort sammandrag de vigtigaste tilldragelserna i vår rika svenska historia jemte nödiga upplysningar jrande samhällsförhållanden och lefnadssättet under de olika kulturperioderna, är en uppgift, som flera personer på sednare tider sökt lösa till folkskolans fromma. Hvad man kan säga om hrr Kastmans och Brunii försök är, att det snarare kan betraktas såsom bättre än sämre in medtäflarnes, om man undantager Dahms lärobok, hvilken är vidlyftigare. Vid bokens bedömande måste man naturligtvis taga de svårigheter, som äro förknippade med dess författande, med i äkningen; något annat än en löst hopfogad kedja af excerpter ur större arbeDEE Rd PEETER LLAAAAA 2 sin kropp sin man, hvilken endast tänkte på sin öfvergisne vän. Dervid blef frun sårad. Kan man ej kalla detta mod? Generalen svarade ej. — Ssåara, frände Steinau! fortfor domherrn. — Hur kallar ni fruns handling? — Det var en modig handling, sade generalen. — Just om denna modiga qvinna handlar min bön. Hon är ingen fånge. Med samma mod och uppoffring, hvarmed frun befriade honom, har mannen under otaliga faror fört den svårt sårade med sig. Nu kan den arma frun ej uthärda längre. Hon ligger i en häftig sårfeber, den sårade skuldran är i högsta grad inflammerad; en vidare flykt är omöjlig; frun måste ha stillhet och en läkare. Det skall ni, frände Steinau, förskaffa henne. — Jag? utbrast generalen förbluffad. — Endast ni kan det. En qvinna, som beskyddas af general Steinau, vågar ingen ofreda. — Men, frände Aschen, skulle jag delta i ett högförräderi? — Låt oss öfverlägga, frände Steinau. — Det är öfverflödigt! Domherrn brydde sig ej om denna invändning, utan fortfor: — Flyktingarne befinna sig dolda ett par mil härifrån, nära den preussiska gränsen. Ni följer mig dit och tar den sårade i er vagn; vi andra följa efter i min. Vid gränsen anhållas vagnarne. — Werda? — General von Steinau med familj — — — Herre! utbrast generalen. — År ni topp tunnor galen? — Hör vidare, frände Steinau. Hvilken preussare kände ej den gamle tappre krigsgeneralen? Hvem skulle våga anhålla honom? Sålunda komma vi öfver gränsen till staden Beverungen, — och frunfär räddad. (Forts.)