Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1867, sida 3

glömde nästan att Gisbertina har något vigtigt att säga er. — Hvad då? frågade generalen. — Får jag anhålla om äran af ert sällskap, herr grefve, sade domherrn till grefven. Men den sistnämnde märkte, att han var öfverflödig. — Sedermera skall jag ha den äran, sade han, — jag måste nu ombesörja något för min resa. Han bugade sig och gick. — Frände Aschen, sade generalen, — ni har ett särdeles ogeneradt sätt att visa folk på dörren. — IIm, frände Steinau, jag känner mitt folk. Men både Gisbertina och jag ha en bön till er. — Äfven ni, min frände? — na, och jag vill vara öppen, ty dermed kommer man längst hos en man med ira, som ni. I tidningen har ni redan läst om den från Köpenitz undflydde Mahlberg. — Ja, och äfven att han troligtvis är svårt sårad och således åter skall falla i rättvisans händer. — Hm. Icke han är sårad, utan — käre frände, upplyste tidningen hvem som var hans modiga befriare? — Modig, frände? Nyttja inte det ordet om förrädare. — Stod namnet der? — Nej. — Så hör det då af mig. Det var fångens egen hustru. Den svaga qvinnan har ensam utfört företaget med biträde af en nittonårig yngling — en betjent hos henne. Med honom for hon med båten öfver sloden i den mörka natten. Och då man sköt bakom de flyende, och Mahlbergs vän föll träffad af en kula, hvarvid Mahlberg ej ville lemna honom, sprang frun ur båten, midt ibland kulorna, och drog sin man till farkosten, och då nya kulor skickades efter dem, betäckte hon med