Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1867, sida 3

— Ja, du är olycklig, gråt ut, mitt barn, sade domherrn. Ä Hon grät länge och tyst vid hans bröst. Generalen och grefve Westernitz återkommo nu. — Hvart tog ni vägen med öisbertina, frände Aschen? — Sisbertina gråter ut, frände Steinau— Gråter hon? — Vi talade om förslutna tider, om Aschenberg och de grå vestsaliska hedarne. Det rörde henne. — De westfaliska hedarne? — Ja, dem framförallt. De utöfva en underbar verkan genom sin hemska tystnad, hvilken endast afbrytes af vipans skri, och vipan är en satirisk togel; hon för vandraren till galgen på de gamla,! westfaliska hedarne. Der finnes ännu; mången gammal galge, och när man kom-mer dit, flyga korparne upp från den; multnade träställningen. Korparne, frände Steinau, bli sina hundra till hundrafemtio år gamla, och bland dem finnas åtskilliga, som sedan hundra år hemtat sin näring från galgen, ty ännu för tjugo år sedan hängde man sin nästa af hjertans grund. Vanan för dem ännu dit, och då vipan för folk till dem, flyga de upp med sina hesa skri: Mat, mat åt galgen och mig! — Och den gamle korpen har rätt. Vi äro alla syndiga menniskor, och utan den gudomliga nåden, så — — Men låt; mig afbryta. — Herr domherrn tycker om att tala i originella bilder, sade grefve Westernitz. — Kallar ni det bilder, herr grefve? Jag har endast skildrat den nakna verkligheten. Derlör vågar sig ingen, som har något på sitt samvete, ut på heden. Och om en flicka fruktar otrohet hos sin älskare, så hotar hon honom med vipan, eller om någon hyser dåliga afsigter mot en qvinna, — men, frände Steinau, jag