— Hit till Göttingen? Det har en sär8kild orsak. — Får jag veta den? — Denna orsak för mig äfven till dig med en bön. Det gäller ett menniskolif, Gisbertina. — Du blir tragisk, käre onkel. Är du Gisberts böneman? — Nej, Gisbertina, sade domherrn med isande köld. t Hos veslade färg. EADomherrn fortfor allvarligare: — Det gäller en olycklig frus lif. Du vet, att samtidigt med Gisbert arresterades äfven hans vän Mahlberg. Gisbert blef fri efter någon tid, men Mahlberg skulle försmäkta i fängelset. Jag tror du vet bvarför? — Jag vet det, onkel, och jag vet äfven att Mahlberg blifvit befriad. Tyvärr har den arme mannen blifvit sårad dervid. — Ja så, den arme mannen? sadedomherrn. — Men hör vidare. Gisbert hade beslutat befria sin oskyldige vän, och jag har ärligt biträdt honom. Jag hade derjemte ett annat syftemål. Du har sett Mahlbergs fru och känner hennes förfärliga historia. Jag ordnade saken så, att hon skulle befria sin man och med extrapost föra honom till Frankrike. De båda skulle då vara ensamma med hvarandra under fyra dagar, — hm, Gisbertina, jag tror nästan att äfven du skulle bortlägga ditt trots, om jag sålunda kunde inspärra dig med din man. Gisbert skulle emellertid osynlig hålla sig i deras närhet. Jag skulle sjelf ha öfvertagit denna roll, men jag visste att du reste till Hofgeismar med onkel Steinau, att grefve Westernitz skulle träffa dig under resan, och då, Gisbertina, kallades jag till dig af vårt namns ära, som ej bör komprometteras genom dig. Gisbertina vexlade färg och pressade sina friska läppar tätt tillsamman. Domhe rrn fortfor lugnt: