Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1867, sida 2

Han afbröts deruti af grefve Westernitz. Generalen meddelade grefven artikeln om flykten från Köpenitaz. Det var en tilldragelse för den gamle krigaren. — Ja, herr grefve, vi lefva i en svår tid, och hvem kunde ha trott att frihetskriget skulle bära dylika frukter. Dessa demagoger predika omstörtning, republik, och folket lyssnar med välbehag till dem. Och denna dåliga anda börjar till och med skönjas inom armån. — Landtvärnet! — Der få icke fuchteln och korporalskäppen längre regera. Landtvärnisten är endast stundtals soldat. Från exercisplatsen återvända de allesamman till sina borgerliga yrken. — Der är den gemene soldaten åter den rike bondsonen, och hans korporal är åter hans dräng; regeringsrådet är löjtnant i sin sekreterares kompagni och så vidare genom hela landtvärnet. Är detta ett naturligt tillstånd, käre grefve? Om man ej längre inom landtvärnet får begagna käppen, så går det ej heller an inom linien, och sålunda försvinna ur hela armån lydnad, tukt och de gamla goda militäriska bruken. Men Preussen är en armstat, och om dess arm demoraliseras, så går hela staten under. Ja, bäste grefve, mitt hjerta vill brista, då jag tänker på den gamla goda tiden, när jag som ung kapten stod framför mitt kompagni, och huru soldater, underofficerare och officerare darrade, om jag blott höjde ögonbrynen — -— Generalen afbröts i sin jeremiad, ty Gisbertina återkom. Hon hade gjort sin toilett för promenaden och var verkligen förledande vacker. Grefven betraktade henne med druckna blickar. Generalen skakade på hufvudet, men sade ingenting. — Skola vi göra vår promenad? fråsade Gisbertina grefven. — Om ni vill bereda mig den lyckan.