Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1867, sida 2

Grefsen bjöd emellertid den unga damen sin arm och förde henne fram till värdshuset. Understödd af kammartjenaren steg den reslige general von Steinau ur vagnen och följde det unga paret, utan kryckor eller käpp. Ilan haltade endast obetydligt. Öfverkyparen förde de nykomna till deras rum. Vid dörren bugade grefven sig. — När får jag åter uppvakta? frågade han. — Om en halftimma har jag gjort toiett, svarade Gisbertina. — Vi göra derefter en promenad för att se solnedgången. Hon gick till fönstret och såg uppåt gatan. Det var Weender-Strasse. Der nade hon en gång bott, hade åter uppsökt den af henne öfvergifne, hade räddat hans lif under en dödsfara och derefter vårdat honom med makans trogna kärlek, till dess hon åter egensinnigt brutit med honom. Dessa minnen utöfvade sin verkan på ennes hjerta. Kammarjungfrun hade inträdt för att biträda henne vid toiletten, men hon gaf ej akt på henne. Generalen hade redan klädt om sig i ett sidorum och inträdde nu. — Du ämnade ju göra toilett, Gisbertina. — Genast, onkel. Hon vände sig ej ifrån fönstret. Man klappade på dörren; det var grefve Westernitz. — Säg honom att jag icke är färdig ännu, men om en halftimma! befallte hon kammarjungfrun. — Men om en halftimma är det ju mörkt, Gisbertina, sade generalen. — Jaså, onkel. Hon rörde sig ej. Generalen kände sin niöce. Han lät) betjenten hemta de nyaste tidningarne, satte sig i soffan och läste. i