Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1867, sida 3

ÖStUmiet, INCH nvem som ditlagt detta, a sl5 t. — n t n a e 8 reda på s ostarne: kunde nan ej örstå, dock trodde han, att han nog skulle få ådant. äst., pekande på en af de stora sötmjölksänner Eriksson igen den der? — Åh bevars, en så stor ost har jag aldrig Polism haft och icke ens sett förrän nu, svarade Eriksson. Han var således alldeles oskyldig. Angående den ifrågavarande natten och hvad han då förer e haft, uppdykade han derom följande, påtagligen lögnaktiga historia. På Thorsdags eftermiddag hade han och Jonsson gått genom Majorna, der ride köpte ett half stop bränvin, för att begifva sig till en Jonsson tillhörig torplägenhet invi Långedrag, hvilket ställe Eriksson ämnade k Här dröjde de en stund, men kommo icke öfverens om handeln, enär Jonsson fordrade ända till 500 rd Jonsson har deremot uppgitvit att han begärt 270 rdr. — De gingo härpå tillbaka åt Majorna. der de stannade på en korg. Kl. var då 9 på aftonen. -— Jonsson har sagt, att de begåfvo sig från hans nybygge omkring kl. 11. På krogen träffades något sjöfolk eller s. k. nord, med hvilka Jonsson var bekant. Dessa jödo dem ombord å deras på rivieret liggande bät, der de tillbringade natten under rummel. I Frampå morgonen återvände de hem. Eriksson . hade icke haft något socker hos sig, då han vat rit hos Eva, och beträffande Hoffmans droppar, som han vid samma tillfälle skulle ha bjudit åt i i hennes rum innevarande personer, så hade han alltid med sig en sådan styrkedryck, då han I I gick ut. . Sådan var i korthet Erikssons förklaring, men kostligast var dock när Jonsson derefter infördes och dessa såta kamrater konfroterades samt fingo repetera sina historier i hvarandras närvaro. — Hvem af er ljuger nu? frågade polismäst. de båda tjufvarne. — Säkert Jonsson, svarade Eriksson, ty Jonsson måtte ha varit så i susen, att han ej minnes hvad som händt under natten. Derpå hördes följande inkallade vittnen. Arbetskarlen Arvid Carlsson, boende hos Eriksson, meddelade att denne icke var hemma ifrägavarande natt, men på morgonen kl. 41—5 återkom han till hemmet. Eriksson hade sagt, att han på i eftermiddagen varit med Jonsson för att bese denI nes hus, hvarefter de blifvit bjudna af Nordboar, med hvilka Jonsson var bekant och hvilka de råkat i Majorna, ombord på deras båt, der de blifvit väl förplägade. I öfrigt hade Carlsson sig ingenting bekant i saken. Carlssons hustru Anna Britta: den nämnda natten var E. icke hemma. Ilan gick bort föregående eftermiddagen. I Eriksson hade sagt, att de skulle slipa. Han och Jonsson hade yttrat, De gingo ut i skymningen. att de kommo tillbaka kl. 6 I på morgonen, då Eriksson någon stund varit inne hos Eva. Ilan hade tändt en lampa och gått ut tillsammans med Jonssoa. Sedermera hördes det liksom någon gått på vinden, men hon visste ej shvem det varit. När polisen infann sig, tyckte hon att Eriksson hastigt förändrade sig och såg besynnerlig ut. Arbetskarlen Johan Larsson är boendei Erikssons rum. Denne gick ut på eftermiddagen och var borta under natten. När han och Jonsson konmo hem på morgonen, omtalade Eriksson ätt de besett Jonssons hus och sedermera varit omlord å en Nordbobåt, der de bjudits på kallsupar. Derpå gingo de åter ut och Larsson somnade. Frampå dagen, då Larsson förehaft arbete med ett gräfva en källare vid Erikssons hus, hade han sett Jonsson taga fram en rödbrun näsduk ur svella (en bjelke) under fönstret. I näsdnken tycktes ligga en kortlek. På fråga om det icke var penningar, bade Jonsson yttrat, att det var ej så väl, utan blott en kortlek. LIillsrågad af polismäst. hvarför Jonsson haft kortleken på ett sådant ställe och hvar denna nu fanns, svarade Jonsson, att han icke velat ha kortleken inne i rummet för barnens skull och att denna nu låg i Evas låda. Några penningar hade således icke funnits i näsduken. Arbetskarlen Olof Andersson, som bor i Evas rum, berättade, att Jonsson icke varit hemma under ifrågavarande natt, utan hemkommit först kl. 4 på morgonen, dervid Eriksson var i sällskap med honom. Eva hade eldat och kokat kaffe. Under tiden 1 Eriksson på toppsocker, som han tagit upp ur fickan, dervid droppar serverades ur en flaska. Andersson bemärkte äfven att Jonsson och Eva voro ute, men hvad de förehade visste han ej. Derefter somnade han. Kl. 6 gick han till sitt arbete och vet derför icke hvad sedermera passerade. På fråga upplyste A:n, att Jonsson ej, såsom denne uppgifvit, lagt sig bredvid honom. I sen Anders Svensson och ynglingen Darid Häggström hade, sedan de ivhemtat att Jonsson och Eriksson å Lerbräckan misstänktes för stolden, gått ut att söka å marken efter tjusgodset, hvarvid de påträffat den omnämnda säcken med en del af de stulna persedlarn Efter hvad sålunda förekommit, beslöts att målet skulle anstå till den 24 dennes, och skulle Jonsson samt Eriksson aflöras till cellfängelset. Sedan dessa blifvit utförda i vakten, anmäldes att Eva hade något ytterligare -på hjertat, som hon ville afbörda sig. Hon blef derför å förekallad, då hon yttrade, att hon ville bekänna litet mera. Derpå uppgaf hon, att Jonsson på Fredags morgon skänkt henne 2 specier och 2 sedlar, hvardera å 10 rdr, hvilka penningar hon gömt ibland sågspånen på vinden. De finnas der ännu, tillade Eva, som derefter försäkrade att hon omtalat allt hvad hon visste i denna sak. Då hon, som fick vara på fri fot, väl hunnit ut i andra rummet, anmäldes att Jonsson nu kommit på bättre tankar och ångrat sig samt önskade afgifva en sannfärdig bekännelse. Han blef derför ånyo inställd inför poliskammaren. Jonsson omtalade nu huru de gått tilla vid stölden. Första förslaget gjordes at När de kommit till Lilleby, gingo de ig. Eriksson. n in i fähuset och höllo sig gömda der tills frampå natten. Under tiden mjölkade Eriksson en ko och drack mjölken. Sedan Eriksson sett sig omkring vid boningshuset och funnit att alla sofvo, upprestes en stege å gafveln, der föntret togs ut, hvarefter de gingo in på vinden, men Jonsson var deremot ej rere i köket. I hänlelse de blifvit öfverraskade, påstod Jonsson, ätt de ämnat taga till flykten, men det tycktes lock, med anledning af en fråga utaf polistaren, som att liriksson, hvilken visat sig helt lugn, skulle haft för afsigt att i sådant II göra bruk af den skarpa knit, som han inder plundringen haft i handen. Vid hemkomten räknade Eriksson penningarne. Jonsson emotog af honom flera sedelbundtar, hvardera ä 100 dr, och en sedel å samma summa. Huruvida Eriksson delat rätt, eller han bedragit honom härid, kände han ej. Silfverpenningarne voro dermot ännu odelade. Till Eva hade han skänkt 2 pecier. som qvarlegat i hans ficka och 20 rår. De öfriga penningarne gömde han i spiselmuren, om var söndrig. Utanför denna skatt stoppade van en bit papper, hvilket öfversmetades med muruk. Detta visste ej Eriksson, likasom Jonsson j kände till hvar denne undangömt sina penningar. Straxt efter förhörets slut begaf sig kommissaien Wittboldt, åtföljd af spanande konstaplarne nsson, Andersson och Larsson ut till Lerbräcan. der Eva utvisade hvar Jonsson förvarat sin ndel i penningerofvet. Efter det någon lera borta mg — rn rm A mA LR — RT n 2cc ha 44 2— bu bå eti da LK sel agits, äfvensom nå gråstensflisor, påträffades som gick långt in i muren, och var så HI 5101 Tea US Ii