Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1867, sida 2

och framför allt för att skafsa arbetare förtjenst. Af sistnämnde skäl lära äfven tllera nya regeringsbyggnader skola uppföras, hvilka dessutom äro nödvändiga för den rumäniska staten, enär nästan samtliga ministerierna för närvarande mot en ganska dryg hyra befinna sig i privata hus. Fursten, som — trots sitt för hans egen person enkla lefnadssätt — icke endast gifver ut hela sin civillista, utan äfven betydliga summor af egna medel och derigenom bildar en skärande kontrast till sina företrädare (hvilka vetat begagna sig af sin ställning, för att på kort tid samla sig betydliga förmögenheter), skall genom detta utöfva en ny välgerning mot arbetsklassen. I en annan korrespondens heter det: ,, Handeln i Rumänien har på sednaste tiden betydligt tilltagit. Men desto värre griper banditväsendet alltmera omkring sig. För någon tid sedan blef tillochmed den furstliga postvagnen i närheten af staden Slatina öfrerfallen af 10 ända ull tänderna beväpnade röfvare, hvilka nedsköto tvenne soldater, som eskorterade posten, och togo öfver 900,000 piaster. Denna summa utgjorde skatten från Lilla Wallachiet och hade blifvit assänd af generalkassören från Krojova till hufvudstaden. Nämnde band lärer varit anfördt af den bekante banditchefen Alhalesco. ASIEN. Sir Murchison har i geografiska si pet uti London meddelat en beskrifning öfver en resa, som en ung amerikanare, Bickmore, gjort genom medlersta delen af Kina från Kanton till Hankheu. Tre föregående år hade Bickmore användt till forskningar i malayiska arkipelagen, hvarefter han anträdde sin resa i nämnde del af Kina, hvilken icke sedan de gamla jesuiternas dagar varit besökt af europber. Återresan till Europa skedde från Peking genom Mongoliet och Siberien. Ian lemnade Kanton den 6 Augusti 1866 med afsigt att följa den väg, som varit i fråga för en jernbana till Hankheu öfver Kueilingsa. IIunnen till Wutscheu gick han uppåt Cassiafloden till Hingnan och gjorde der den anmärkningsvärda upptäckten, att floden Hongkiangs nordliga utlopp är satt i förbindelse genom en kanal med Siangkiang, en biflod till Jangtsekiang. Det var höst, så att den öfre delen af begge floderna, för strömmens hastighet, var ofarbar; under en gynnsammare årstid skulle det vara möjligt att i en och samma båt göra den långa färden från Kanton genom det inre af riket till Schanghai. I närheten af den folkrika staden Kueilingfu var Bickmore nära att bli ihjälslagen, trots det skydd, mandarinerna lemnade honom; ty hela landet var sedan Taipingupproret i oordning, och tillochmed kejserliga båtar med mandariner ombord plundrades ofta af röfvarehorder. På sin kinesiske ledsagares råd höll sig derföre Bickmore stilla 1 sin farkost, för att undgå alla blickar från stränderna. Vid Sitschang ligga de högst betydliga kolgrufvor, hvilka man likväl endast tillgodogjort sig på ytan, enär arbetarne, så snart de hindrades af vatten, al brist på pumpapparater, måste upphöra med arbetet. Dessa grufvor sträcka sig nästan oafbrutet till sluttningarna af den bergskedja, som i vester begränsar den stora nordöstra slätten. På sjön Thungthinghu, der Siang utflyter i Jangtse, erbjöd sig för den resande ett sällsynt skådespel. Sedan flera dagar hade en stark nordlig vind hindrat sjöfarten. Hastigt öfvergick vinden åt söder, och ett ofantligt antal båtar hvilka samlat sig på södra stranden, utlöpte vid soluppgången. Så låugt ögat kunde nå vattenytan betäckt med hvita segel; Bickmore räknade 440 båtar, som han såg p På den längre uppåt belägna Poyangsjön är det mingen g lika lifligt, allt en följd af landets tät a befolkning.