Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1867, sida 2

Det var naturligt i hennes belägenhet och derjemte bra. bet väckte ett visst trots hos henne. — Jag skall ensam uppfylla min pligt. Ja, jag den svaga qvinnan, på hvilken de vältat den. En annan tanke föll henne in. — Det tillhör den komedi jag skall spela med min man. Derför är inte heller den unge friherrn tillstädes. Men han kunde hafva underrättat mig om sin närhet. Men min man måste emellertid räddas, och jag skall rädda honom. Hon öfverlade med Bernhard hvad vidare var att göra. Den kloke gossen hade af postiljonen utletat, att vägen från Bärenkruge ned ill Spree går genom en ödslig hed; under en sjerdedels timmas väg passerar man mellan enstaka granar, men derester upphöra äfven dessa. — Vi resa ännu en qvarts timmas väg, sade frun. — Derefter lemna vi vagnen bland granarne och fortsätta vägen till fots. Då anar ej postiljonen hvarthän vi ämna oss, och återtåget till vagnen blir sedermera ej så besvärligt. — Frun måste resa vidare, sade Bernhard till postiljonen. — Om vi ej komma öfver floden, mötes hon der af någon, med hvilken hon måste tala. Postiljonen spände åter för sina hästar, och de foro vidare. Klockan var nu half elfva på natten. Heden var obebodd, natten mörk, himlen betäckt af svarta moln, från hvilka det regnade; stundom dref en vindstöt regnet framför sig. Dessa omständigheter voro särdeles gynnsamma för vågstycket.