Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1867, sida 2

— Är det bra der? — IIerrskap stanna der ofta öfver natten. — Kör dit. Sedermera få vi se. Bernhard meddelade fru Mahler sitt samtal med postiljonen. Hon gillade det. De uppnådde Bärenkrug. Fru Mahler hade emellortid blifvit allt tystare och tankfullare. — Jag spelar komedi med honom! Denna tanke ville ej lemna henne. — Komedi med min man, för att återvinna honom, för att grundlägga hans och min lycka. Domherrn sade ju så; han hyste inga betänkligheter från sin ståndpunkt, men han såg med förståndet. Jag ser med hjertat. Jag skulle bedraga min man, genom ett nytt förräderi återvinna hans hjerta? Nej. — Herr von Åschen måste finnas här. Han är min mans vän, och domherrn måste ha bedt honom bistå mig. Han får öfvertaga det återstående. Jag drar mig tillbaka, ty min man bör aldrig återse mig. Med detta beslut steg hon af vid Bärenkruge, men Gisbert von Aschen fanns ej der. Måste hon då således möta sin make? Endast hon kunde befria honom. Med striden i hennes inre förenade sig Karmen att vara öfvergifven af sin mans vänner. Hon hade visserligen aldrig tänkt sig att domherrn skulle göra den långa resan med henne. Men att Gisbert nu saknades, att man lät henne, den svaga dvinnan, ensam företaga befrielsens våsstycke och endast hänvisade henne till en tjenares bistånd, det var en hänsynslöshet, som både kränkte henne och uppfyllde henne med bitterhet.