Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1867, sida 2

Bernhard på väg till Berlin, — eller rättare sagdt till Köpenitz. I Ilosgeismar erhöll hon en beqväm resvagn, i hvilken hon med extraposthästar reste vidare efter domherrns anvisning. Den kloke Bernhard ombesörjde allt under resan, så att hon ej behöfde bekymra sig om något. Hennes hjerta var fullt af ångest. Skall befrielsen lyckas eller ej? Skall han vilja blifva befriad at mig, eller skall han ej föredraga att återvända i sitt fängelse, då han känner igen mig? tänkte hon oupphörligt. IIon uppnådde den sista stationen närmast Berlin, — byn Grossbeeren. Postförbindelsen derifrån till Köpenitz gick öfver Berlin, men hufvudstaden måste hon undvika. ö Postmästaren gaf henne sina egna hästar, som kördes af en postiljon. Bernhard satte sig bredvid honom på kuskbocken. Hvarken fru Mahler eller Bernhard kände trakten mellan Grossbeeren och Köpenitz. Gossen frågade postiljonen derom. — Till Köpenita kan ni inte komma i dag, sade postiljonen. — Det kan också göra detsamma, men hvarför kunna vi inte det? — Vi komma inte fram förrän klockan tio, och så sent löres ingen vagn mera Gfver floden. Nägon brygga finus inte der. i — Kunna vi få tak öfver hufvudet på den här sidan sloden? — En halftimmas väg från Köpenita, — på Bärenkruge.