Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1867, sida 3

De anmälde saken å polisvaktkontoret i Majorna, men fingo der anvisning att gå till öfverkonstapel Qvistgård, som åter visade dem till kommissarien Kant, hvilken de ej uppsökte förrän på morgonen, hvarför Bengtsson först då häktades. Handelsbokhåll. Lundberg hade i sällskap med Amanda och de öfrige äfven i Rangströmsliden observerat en karl, som han trodde var Bengtsson, hvarför Nilsson gått efter för att se om det var. denne. Emellertid hade de andra begifvit sig uppför en annan lid. Befarande dock att Bengtsson hade något ondt i sinnet och derför gömt sig någonstädes i gården, hade Lundberg och Elisabeth först ingått dit. Den sednare tänkte just att knacka på fönstret, då dörren till afträdet, som är beläget i ena hörnet af gården, sakta öppnades och en bösspipa blef synlig, hvilken riktades mot Elisabeth. För att varna henne ropade han. ,Betty. Han hann dock ej mera, ty i detsamma mållde skottet. Elisabeth tog sin tillflykt in i en stuga hos makarne Backman. Lundberg sjelf sökte skydd bakom ett staket. Det öfriga sällskapet försvann. Nu såg Lundberg, att Bengtsson kom ut från afträdet ech ställde sin gång mot honom. Man kan väl tänka sig huru hr Lundberg var härvid till mods. Skjut ej, innan ni vet hvem jag är ropade L. Ilan blef dock straxt lugnare, ty han märkte att Bengtsson blott hade en enkel bössa. Emellertid laddade B. denna ånyo. Lundberg steg då fram och bad honom gifva sin hand på, att han ej skulle skjuta på honom, enär han icke hade någon del i brytningen mellan Bengtsson och Amanda. Härpå svarade Bengtsson, i det han räckte Lundberg handen: Unge man, herrarne vill jag icke något ondt, men flickslynan skall jag lära, att hon ej bör gyckla med en gammal man! Efter detta högtidliga uppträde fick hr Lundberg oantastad aflägsna sig. Hr Nilsson hade nästan detsamma att berätta som förut hörde personer. När det misstänktes, att karlen i Rangströmsliden var Bengtsson, gick han till denne och fann att det var han, dervid Bengtsson icke hade någon bössa. För att lugna denne och derigenom skydda sällskapet sökte han förmå B. att gå till flickorna, men B. vägrade, sägande sig skola gå öfver bergen till Dahlins gata. N. befarade äfven att B. hade något ondt i sinnet. När N. var inkommen på Mattssons gård, såg han att en bösspipa stack fram genom afträdesdörren. ,, Tillbaka! var det enda ord han hann att ropa, ty i detsamma afsköts skottet. Med ett språng var han ute på gatan, der han träffade Carlsson, som han sökte att få med sig in på gården, men denne ville alldeles icke följa med honom dit. De togo derför en annan väg och observerade dervid på afstånd Bengtsson och Lundberg. Den sednare kände de ej igen, utan trodde att denne var en medhjelpare åt Bengtsson. IIärunder hörde de Bengtsson yttra om Amanda, hvad Lundberg förut berättat. Händelsevis såg Bengtsson dervid åt dem, då samtliga, med direktören för teatern, hr Carlsson i teten, togo till flykten och gömde sig i ett uttorkadt dike. Följande dagen hade Nilsson och Lundberg varit närvarande, då Bengtsson, på fråga af Amandas fader hvad B. företog sig om nätterna, svarat, det han ej gjort något, men om så vore, hade endast skett hvad som var rättvist. Samma yttrande af B. hade studeranden Carlsson äfven hört. När bössan laddades andra gången, hade Bengtsson lagt 14 hagel i densamma. Hustru Backman omtalade, att hon äfven hört berättas, att B. yttrat hotelser mot Amandas li I öfrigt vitsordade hustru Backman hvad som uppgifvits om att skottet inträngt i makarnes rum och hvad dervid händt med hen För ransakningens vidare fullföljd öfverlemnades målet till Säfvedahls häradsrätt, och skulle Bengtsson under tiden förvaras i cellfängelset.