Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1867, sida 3

och yttrade, att hon ville gå till sin gifta syster sdermed skada. latt meningen varit att I a 12—— honom. Då skottet aflossades utanför hans hus sof Mattsson, men väcktes sedermera af sina barn, som underrättade honom om hvad som passerat. Amanda Mattsson hördes derefter. Det är en ung, vacker flicka. Hon syntes mycket upprörd och skrämd genom den tragiska händelsen och att befinna sig inför domstol. Angående hennes förhållande med Bengtsson och hvad som nu tilldragit sig,: berättade hon, att de blifvit förlofvade för ett år sedan. Sedermera hade Bengtsson visat sig mycket svartsjuk, utan att hon visste sig hadertill gifrit någon anledning. Tillfölje häraf hade hon i Lördags åtta dagar sedan, då hon, Bengtsson, hennes moder och några andra personer voro i sällskap till hemmet från en repitition å arbetareföreningens teater, ingått häröfver i förklaring med Bengtsson, medan de varit något efter de andra på vägen. Dervid blef Bengtsson uppretad och sade att hans lefnads lycka vore sörspilld, Föräldrarne hade vetat att hon var förlofvad med Bengtsson, men till sadren hade hon icke yttrat: något härom. Meningen hade varit att de skulle gifta sig. På sednare tiden hade dock hennes i tycke förändrats, hvartill äfven bidragit Bengtssons plågsamma svartsjuka. Hon hade derför be-sa I slutat att upphäfva förlofningen. Sistlidne Ons-j dags afton var hon i sällskap med studeranden G. W. Carlsson, handelsbokhallaren Lundberg, hr C. Nilsson och jungfru Anna Elis. Ödqvist, då de;q begåsvo sig från en repitition å nämnde teater. När , de befunno sig n Rangströmsliden i MasthugpÄ get, gick en karl förbi dem uppåt liden. Anande 1 att denne var Bengtsson och befarande ett ntbrott af hans häftiga lynne, då han skulle finna henne ;, i så mångas sällskap, hade hr Nilsson gått förut, att se efter hvem den obekante mannen kunde vara. Innan han kom tillbaka hade sällskapet kommit öfverens att begifva sig uppför en annan lid, som äfven leder till Amandas föräldrars hus, hvilket är beläget uppe å berget. Elisabeth Ödå qvist, som alltid brukat följa henne hem, hade gått förut hela vägen. Hon inträdde också först å gården och dervid aflossades skottet. I öfrigt meddelade Amanda Matsson, att då hon förklarat Bengtsson, det hon ville ha slut dem emellan, deröfver han blifvit mycket förbittrad, hade han sattat henne temligen härdt om halsen och nacken. 5 Hon hade dock icke varit rädd att han skulle tillfoga henne något ondt, men fruktat för hans vildsinta lynne. Bengtsson, som bodde vid Dahlins gata, hade liksom Elis. Ölqvist, följt henne; hem om aftnarne, hvilket hon ej ansett opassande, med anledning af bekantskapen dem emellan. Elisabeth Udqvist upplyste, att Amanda redan förut omtalat det hon brutit med Bengtsson, men icke förrän i Onsdags yttrat truktan för denne. När de nämnde afton befunno sig i Rangströmsliden, bemärktes en karl smyga der, hvilken de misstänkte vara Bengtsson. Amanda blef då rädd 8 si 8 Lydia och stanna hos henne öfver natten, men hennes sällskap öfvertalade henne att gå uppför; den andra liden. Elisabeth gick först inpå Nattssons gård och skulle just knacka på fönstret, till Amandas föräldrars rum, då ett skott smällde, hvarvid det ,surrade omkring hennes hufvud. Hufvudduken, som nu företeddes, befanns vara genomborrad af tvenne hagel. Bengtsson, som är en man om 40 --50 år, har ett I b g —2 6. 1 8 r yfvigt hakskägg och vilda ögon. Uppmanad att a redogöra för sitt förhållande i denna sak, afgafhan . derom följande, såsom det synes mindre trovärdiga, berättelse. Nämnde afton var han tidigt hemma i sitt rum, der han eldat. Då spjellet skjutits för tidigt, hade uppstått os, hvarfö Kommen ned på Dahlins gata, fick han den kuriösa idken, att han skulle aflossa ett gammalt skott, som han hade i sin bössa. Han hemtade derför denna. När han kom till Rangströmsliden såg han några personer, som han tyckte sig känna. Emellertid ställde han bössan invid en gärdesgård. I liden mötte han hr Nilsson, som omtalade att fruntimmerna befunno sig der. Ilärpå svarade han, att sådant icke rörde honom. Derefter gick han vidare, ämnande öfver bergen begifva sig tillbaka åt Dahlins gata, men när han passerade förbi Mattssons hus, tyckte han att der var en lämplig plats för afskjutande af skottet.! Aftonen var mörk och regnig. Utan att kunna se det Elisabeth Ödqvist gick förbi, aflossade han skottet, hvilket han riktat mot en bodbyggnad,! som är belägen midtemot inpå gården. Emot denna berättelses riktighet kan med skäl anföras, att skottet så litet riktats mot nämnde byggnad, att när det afsköts, detsamma icke allenast gått bakom Elis. Ödqvist, utan derjemte sedermera inträngt i en fönsterlucka och tillika genom fönstret, invid hvilket en person vid namn Backman och hans hustru intogo sin qvällsmat. Fem hagel gingo in genom fönstret. Några af dem passerade så nära förbi hustruns ansigte, att hon kände sveda deraf, och glasflingor kastades äfven i ansigtet. 29 hagel hade träffat i fönsterluckan och 4 i gångjernet. Bengtsson yttrade, att då Amanda ej återlemnat de skänker hon fått af honom, hade han ansett förbindelsen dem emellan ej vara bruten. Polismäst. tyckte det var besynnerligt, att aflossa ett gammalt skott på ett så bebodt ställe. Bengtsson bedyrade, att han icke hyste hat mot någon, och att skottet icke afskjutits i afsigt att Polismäst. anmärkte, att det tydligen syntes, juta Amanda, men att skottet hållit på att träffa en helt annan perhan gått ut. : I son, som icke hade någonting med saken att skaffa. Åklag., kommissarien Kant, meddelade, att Bengtsson i tvenne personers närvaro yttrat, det han ämnade aflossa skottet, för att skrämma ,,kurtisörerna, Åklag. ansåg, att det gamla skottet väl borde ha afskjutits vid Dahlins gata, der en bredvid liggande äng varit en härför lämplig plats. Bengtsson, som förut sagt att på qvällen var mörkt och regnigt, råkade nu oförvarandes att yttra det aftonen varit ljus, hvilket sednare öfver ensstämmer med sanna törhållandet, ty det var då månljus, således kunde han väl se när skottet aflossades. Amanda Mattsson tillade, att sedan hon blifvit uppledsen genom Bengtssons svartsjuka hade hon, såsom hon förut lofvat henom, att i ländelse hon ej mera kunde älska honom, säga honom detta, förklarat att bekantskapen dem emellan måste upphöra. Han hade då såväl i Måndags som i Tisdags sökt förmå henne att afstå från sitt beslut, men hon var fast dervid. IIärpå hade han begärt, att få tillbaka hvad han skänkt henne. Han hade derefter yttrat, att han icke frågade tl efter hvarken hennes eller sitt eget lif. Å Bengtsson: Nu må hon gerna behålla mina a gafvor. —2 Polismäst.: Efter ett så tragiskt slut på er förbindelse, är hon väl icke så angelägen derom. Derefter hördes studeranden G. W. Carlsson, som uppgaf, att han jemte de andra herrarne en afton förut, då flickorna icke haft sällskap, följt dem hem, hvilket Elisabeths bror eljest brukade göra. Nämnde afton gingo de igenom alleen, hvarvid Amanda höll en herre vid namn Köhler, som äfven spelar å berörde teater, under armen. I detsamma hördes ett oväsende. .Nu råkar Amanda sin fästman-, utropade Elisabeth altererad. Köhler blef förskräckt och försvann. Sedermera träffades B:n, som hade varit oregerlig. Anförande Carlsson, såsom bevis på huru rädd Amanda varit för Bengtsson, att hon stannat till kl. 12 på natten å teatern. Redan förut hade han yttrat, att han skulle skjuta henne. När de bemärkt Bengtsson i Rangströmsliden, hade de gått en anä Det var månsken på aftonen. När skotv — f — t 0