Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1867, sida 2

dessa åt mer eller mindre meriterade militäre afven Sundsvalls postkontor, hvilket, såsom belä. get på en af landets förnämsta handelsplatser, troligen är ett af de i ekonomiskt hänseende förmånligare, har varit användt till pensionering af en f. d. militär, numera 77 år gammal och således redan för ålderns skull oförmögen att sköla ett postkontor, äfven om han i 0 igt möjligen skulle vara kompetent dertill. Men under det. denne njutit inkomsterna af pletsen, har sjelfva den ansvarsfulla befattningen ve it på förordnande anförtrodd åt numera afvikne Hallenberg. Man kan svårligen undgå att göra dem, som upprätthålla det nu rådande orättvisa och orättfärdiga befordringssystemet, medansvariga för katastrofer, sådana som den nu inträffade; ty det lider intet tvifvel att icke säkerheten för postverket och allmänheten skulle vara större, om Postverkets egna tjenstemän erhölle postkontor i stället för att, såsom nu oftast sker, desamma skänkas bort såsom lön utan möda åt till krigstjenst odugliga eller orkeslösa militärer, hvilka, helt och hållet främmande för det ganska mödosamma arbetet, finna det beqdvämt att afstå en ringa del af sin lön åt en underordnad tjensteman, som på förordnande sköter befattningen och bär ansvaret. Skilnaden mellan en ordinarie och en tillförordnad postmästare är påtagligen ganska stor — en ordinarie har en sullkomligt tillräcklig aflöning, hvilken oftast genom sportler erhåller en icke obetydlig tillökning, hvarjemte han är säker att till döddagar få behålla platsen — allt detta en tillräcklig sporre: för honom att vara mån om platsens noggranna uppehållande; en tillförordnad kommer, oftast skulds till en för honom främmande ort, får en i förhållande till det ansträngande arbetet och stora ansvaret alltför liten aflöning och har slutligen ej den ringaste säkerhet för att ens under den närmaste framtiden få vara i besittning af dessa förmåner, än mindre har han förhoppaing. att framdeles erhålla något eget Postkontor; ty när hans gamle förman en gång dör, finnes cir mängd gamla militärer till hands, alla med större meriter naturligtvis än en extra ordinare postskrifvare, som ej har någon annan merit än att kunna sköta ett postkontor, en i vederbörandes tycke efter hvad det vill synas för en postmästare alldeles obehöflig egenskap. Vi behöfva icke säga att dessa rader ej tillkommit i afsigt att urskulda afvikno Ilallenbergs brottsliga betcende, utan för att återigen gifva vederbörande en påminnelse om de betänkliga följderna af den skriande orättvisan att till postmästare befordra för postväsendet helt och hållet främmande personer, med kränkande af deras rätt som användt många års mödosamt arbete på att sätta sig in uti postväsendets förhållanden, i törhoppning att på denna bana se sin framtill betryggad. I hvilken skala det bedrösliga befordringssystem, som vi omtalat, ännu gör sig gällande, kan man sluta deraf, att enligt årets statskalender finnas: inom poststaten mer än 50 f. d. militärer med postkontor, bland hvilka mer än 40 äro öfver 60 år gamla och bland dessa tvenne som äro öfver de år. Man bör kunna vänta, att den nye generalpostdirektören icke underlåter att göra kraftiga föreställningar hos regeringen om det förderfliga inflytande på postväseadet uti landet af det hittills följda beiordringssystemet, och man synes äfven ha grundade anspråk på, att konungens rådgifvare icke underlåta att begagna sin grundlagsenliga rätt att vid dessa befordringsärendens handläggning göra sådana föreställningar, att de sökandes skicklighet och förtjenster, men icke väldi och faroritskap göra sig gällande vid utnämningarne.