Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 december 1867, sida 2

smärta. Det kan ej blifva annorlunda, ocl du måste medge att det ej är någon lycklig situation för oss båda. — da, det skall Gud veta! — Man kan fördraga den endast ni man måste. — Måste ni då fördraga den? — Ja visst. Jag, emedan jag vill det och du vet att jag har en fast vilja. — Ygensinne, Gisbertinaa — Det är din uppfattning. Gisbert har en lika fast vilja, men ej i att fördraga situationen, Derför måste ban underkastas ett yttre tvång. Jag sprang upp. Gisdbertina! utropade jag, — du äl! ett hjertlöst odjur. För dina hycker må. ste säledes din man förtvina i fängelse? Ilon förblef lugn, — Förifra dig ej, onkel. Jag har arrangerat så, att Gisbert, med undantag a friheten, åtnjuter alla beqvämligheter. Och beträffande friheten har jag äfven tänkt återge honom den, efter ett års fängelse, då han troligtyla skulle komma på bättre tankar angående vårt förhållande och afstå från att åter vilja lefva tillsammans med mig. Men jag skall ge efter för din önskan, onkel. Gisbert skall bli fri, om han ger sitt hedersord att ej vidare uppsöka mig. : Hon yttrade dessa ord med sin förtviflade beslutsamhet. — Gisbertina, måste jag frukta för ditt förstånd? frågade jag. — Som du vill, onkel. NN detta ditt sista ord? — Ja. — Nå, så må fan — ja, min fru, jag svor — man behöfver ej ge sitt hedersord