Om astronomerna af yrket fråjdade sig öf ver den enkelhet, som himlahvalfvets all: invecklade problemer på deras nya stånd. punkt företedde, så voro menniskorna i all. mänhet, och aldra mest teologerna, bekym rade. Man kände på sig, att de teologiska föreställningarne mäste förändras tilli ka med de kosmiska. IIade menniskorna förut skapat sig en Gud efter deras eget beläte; hade de i allmänhet tänkt sig honom i mensklig form, fastän förstorad i det kolossala; hade de hitintills trott, att en reel verklighet återspeglades i de prosetiska syner, i hvilka den evige tramställes lik en herrskare på sin tron, omgifver af englahärar, — så emotsåg man nu, och icke utan ångest, att all gröfre antropomorfism måste förr eller sednare försvinna ur Gudsbegreppet. Ty ett väsen, ihvilket dessa oräkneliga verldar lefva, röras och hafva sin varelse, ett väsen, i hvars medvetande denna oändlighet, detta gränlösa universum är en förnuftig enhet, ett system, i hvilket! intet fattas och intet Är förmycket, ett sådant väsen kan icke mer tänkas i ändliga former. Man frågade sig vidare, huru läran om verldsförsoningen genom Kristus skall kunna bestå med de nya äsigierna om verldebyggnaden. IIar han lidit endast för jordens innevånares synder eller äfven för de medvetna varelsers, som måhända befolka de öfriga verldskloten? I detta sednare fall: hvarför valde han till skådeplats för srälsningsverkets fullgörande juast denna obetydliga atom, som kallas jorden, hvars sjelfva tillvaro måste vara obekant till och med för de aflägsnare medplaneterna inom dess eget solsystem, för att icke tala om de oräkneliga solsystemen derutanför? Man kunde härtill svara: för Gud är intet stort och intet litet; man får icke icko mäta den betydelse ett föremål för honom eger efter dess längd, bredd och höjd; likasom Kristus uppvexte icke i det glänsande Rom, utan i det okända föraktade Nazaret, så var det bestämdt, att han skulle uppträda på en planet, som kan kallas ett Nazaret bland verldskloten. Och hvar behöfde man bättre än just här omedelbart bevittna försoningsverkets! fullgörande? Kan man tänka sig ett verldsklot, som bär och när gräsligare synder och djupare förbannelser än vårt eget, huru obetydligt det till sin storlek må vara? Kan man tänka sig väsen, djupare sjunkna än vi sjelfva äro? Ivarom icke, så äro alla betänkligheter, som framkallas af den osvannämnda frågan, härda, och försoningsverket, utfördt på stoftkornet jorden, bibehåller sin betydelse för universum, till hvars alla delar i kännedomen om detsamma kan hafva fortplantat sig lik ett elektriskt slag, genombäfvande alla medvetna andeväsen. Värre var det att förlika lärorna om djefvulen och helvetet med den nya verldsåskådningen. Sålänge man tänkte sig skapelsen icke särdeles mycket större än den Jordiske herrskares rike, i hvilket Solen aldrig gick ner, sålänge kunde man utan särdeles svårighet antaga, att ett skapadt och ändligt väsen, en fallen engel, vore dess onda princip, personligen närvarande i hvarje jordbäfning och orkan, i hvarje ond tanke och handling. Men sedan jorden blifvit till en försvinnande atom i en gränslös, af oräkneliga verldsklot befolkad rymd, kunde det hafva sina betänkligheter att göra detta skapade ändliga väsen till den personliga allnärvarande grunden för let onda i universum. Detta kunde icke serna ske utan att smycka honom med vändlighetens attributer, och då var vägen banad för att göra det onda till en lika ursprunglig princip som det goda. Hvad MN nelvetet angick, hade man förut tänkt sig 3 lenna sasans ort belägen i jordens inre, å ildande likasom bottenlagret af universum ch sträckande sig i sublim storhet från . olens uppgång till dess nedgång. Men vi mru sammankrympte det icke för santa-ii ien, när man numera hade att betrakta lIi let såsom en håla i den obetydliga pla-m stens inre? Man mäter gerna ett rikes k. etydelse efter dess omfång, och skullo til elvetets framtida vigt för teologien stå if re ågon proportion till dess reducerade ut-te träckning i verldsalltet, så måste denna eh igt bli försvinnande liten. Emellertid gr ökte man så godt sig göra lät å orställa I elvetets glans och makt genom att tänka ig det såsom en mångfald af helveten. lan ville, att hvarje planet skulle vara! örsedd med ett sådant i sitt inre — att ve hed andra ord hela verldsbyggnaden skulle! estå af helveten, kringsvälvande i fymen och betäckta med en tunn ekorpa, franpå hvilken menskliga varelser alstraes, för att, med få undantag, hamna uner densamma. Eller oc :så antogo teolo-sce erna att hvarje planetsystem hade sitt elvete i den sol, kring hvilket det kretsar. ril ec gåfw i sådant fall helvetet samma cenala plats i verldsbyggnaden, som det nge haft i dogwatvsn . Man finner häraf, att den nya verlds-il skådningen gjorde teologerna mycket bryri. Do började med att rent af förneka te en och att förfölja de vetenskapsmän, ka m bevisat dess sanning. Men när detta75. ke längre gick för sig, måste de beqvä