Göteborg d. 13 December. Vi togo oss friheten häromdagen påminna Dagl. Alleh:a som för närvarande synes utgöra protektionismens enda organ i vårt land — sedan också ,, Väktaren tyckes hafva öfvergitvit denna ohållbara ståndpunkt — om dess förutsägelser rörande vårt landtbruks och vår ladugårdsskötsels törlamning. Tidningen hade för 3 år sedan påstått, att landtbruket, , genom frihandelsteorierna, ,,tvungits in på en förderflig bana, i det att för ladugårdsskötseln hinder blifvit lagda uti den fria införseln (att friheten vållar ,binder är en ny teori från den sidan). Nu hade den förargliga erfarenheten talat, och den hade ådagalagt, att Sverge, efter det dessa , hinder inträdt, börjat uppträda med en ganska storartad export af ladugårdsalster utaf alla slag. ,Ad hoc Forbesius nihilt — härtill hade Forbesius intet att säga — heter det från en gammal teologisk disputationsakt. Dagl. Alleh:a har emottagit vår erinran med tystnadens vältalighet, oaktadt det varit en sann patriot värdigt, att med fägnad erkänna, det händelserna utvecklat sig lyckligare än man betarat. Deremot har tidningen varit så mycket mera kry i fråga om de verkningar af den franska traktaten, som framlades i Posttidningen, med ledning af kommerskollegii berättelse om Sverges handel och sjöfart år 1866. Dessa siffror — hvilka vi återgåfvo i gårdagens blad — hafva tydligen mycket besvärat det värda bladet, men ett ärligt erkännande af de gamla förutsägelsernas misstag kan ej komma i fråga. Tvertom uppträder bladet med ett hotande ,tu Pas voulu. — , Eftersom Ni tvingar mig, att tala om den franska traktaten, som Ni borde söka bringa i glömska, så skola Ni också tå höra. — Men den hotelsen faller snart ned som en skinnpels, för att använda en gammal bild. Dagl. Alleh:da har ingenting annat att säga, än att upprepa det gamla pratet, att sjöfarts-traktaten med Frankrike var nog bra, men hade icke bordt köpas med de uppoffringar, som handels-traktaten innebar. Ty man hade blott behöft vänta, så hade man fått den förra traktatens fördelar för intet, 0. 8. V. Allt detta är längesedan vederlagdt; men hvad här skall visas är: huruvida handelstraktaten medfört några upposfringar eller förluster för vårt land? Hafva, till följd deraf, några för vårt land naturliga näringskällor blifvit hämmade? Eller har ens någon gren af vår industri derpå blifvit lidande? Har vår befolkning derigenom fått betala sina konsumtionsartiklar dyrare än förr? — Det är svaret på dessa mågor, som tillika utgör svaret på frågan huruvida handelstraktaten med Frankrike inneburit en uppoffring eller ej. Med den sista och vigtigaste är man snart på det klara: befolkningen måste hafva fått sina konsumtionsartiklar billigare än förr, men icke dyrare — det lärer väl D. A. ej kunna bestrida. Tidningen kan ej heller uppgifva något enda exempel derpå, att näringarne lidit genom traktaten — och detta skulle dock blifva den oundvikliga följden — utan är till och med så hygglig, att han, med klara siffror för ögonen: anser det vara , möjligt (sic!) att statistiska uppgifter kunna lägga i dagen, att produktionen i flera delar icke minskats utan ökats. -— Men — der har man ännu en tröst — , de statistiska uppgifterna meddela icke hvad behållning producenten haft på sin rörelse. Han kan vara nödgad af många skäl att låta det gå som det förr gått, och många stora ihåliga industriella företag fortsättas derför, lemnande bidrag till en lysande statistik, som kan svära mot verkligheten. Häri skulle alltså ligga det ännu återstående svaga hoppet för Dagligt Alleh. och konsorter, att få rätt i sina förutsägelser om franska handelstraktatens förderflighet. Erfarenheten kommer väl att äfven tala i det fallet, till en början då vi erhålla kommerskollegii berättelse om sabrikerna under 1866. För vår del känna vi ingenting om de ,,ihåliga företag, som Dagligt Allehanda antyder, om icke ett och annat sådant, som ej beröres af franska traktaten, t. ex. tidningsföretag, eller någon fabrik på det område, som ännu, trots oftaberörda traktat, laborerar under en orimligt hög skyddstull, 1 Men en annan olägenhet har följt af traktaten, nemligen att vi, under den tid 8 1 0 0 som öfverenskommelsen gäller, icke kunna föröka våra statsinkomster förmedelst höjda tullsatser, hvilket nu vore nödigt, då en förminskning i tulluppbörden synes komma att ega rum af cirka 1, 200.:000