— Tala inte, Horst, svarade Mahlberg, jag fruktar att man lyssnar på oss. Horst teg. Mahlberg satte sig på bädden och lutude hufvudet mot händerna. — Ätven i den närbelägna cellen hördes ej det minsta ljud. Slottsklockan slog elfva. Det var den timma, då de skulle blifvit befriade, men allt förblef graftyst. :— Ja, det var en dröm, sade Mahlberg till sig sjelf. Han afklädde sig dock ej och satt qvar på kanten af bädden. Tornuret slog en qvart, och nu tycktes någonting röra sig i gången, — Schulz, sade Mahlberg. Han har således försökt lyssna och går nu. Men ljudet aflägsnade sig ej, det nalkades sakta, och slutligen öppnades Mahlbergs dörr. Der stod någon utan ljus och i det djupaste mörker. Mahlbergs hjerta klappade häftigt. — Kom, herr kapten, hviskade Beermanns röst. — Är det ni, Beermann? — Tyst, tala inte och kom! Mahlherg lemnade cellen, hvars dörr stängdes af fångvaktaren. — Stanna här, hviskade denne och gick till nästa dörr, hvilken han öppnade för Horst, j — Vi blefvo således ej förrådda. — Jag hoppas det, men tyst. Horsts dörr stängdes äfven. — Följ mig nu och tätt bakom mig. Yttra inte ett ord; det minsta ljud kunde förråda oss,