och Mahlberg kände nu igen sin egen sångvaktares steg. De stannade framför Horsts dörr, hvilken öppnades. Mahlberg hörde några ord yttras, derefter stängdes dörren, och Mahlberg hörde nu sin egen öppnas och såg fångvaktaren inträda till dig. Det var en kort, undersätsig karl, med ett inbundet utseende och skarpa, falska ögon, Han bar en klart lysande lanterna och lyste dermed öfverallt i cellen, Derefter vände han sig till sången. — Har någon varit här? Fången betraktade honom lugnt. — Fångvaktare Schulz, ni bör redan veta att jag aldrig besvarar dylika frågor. — Hvarför har ni inte gått till sängs ännu? — Emedan det inte behagar mig ännu. Vaktaren tycktes vara van vid fångens korta svar. Han lyste ännu en gång omkring i rummet, undersökte väggarne, fönstergallren, bädden, dörren, Slutligen gick han, men i dörren sade han på en gång hånfullt och hotande: — Ni lurar mig inte, herre! Derefter stängde han dörren och aflägsnade sig långsamt. Beermanns plan är förrådd, sade Mahlberg till sig sjelf. — Friheten var således blott en dröm! Jag var beredd derpå, men den arme Horst! Han ämnade åter gå till muren, men hejdade sig. 3 — Karlen kan ha smugit sig tillbaka, för ait lyssna på oss. Men Horst bultade redan mot murep och ropade: Mahlberg!