sträckta åkerrälten herrskade stor liflighet; godsets hela arbetspersonal var der syssolsatt. En del skar säden och ställde den i skylar, medan andra körde in det redan skurna. Den varma Julisolen stod redan djupt ned mot horizonten, derför ville alla skynda. På ängarne stod gräset och ännu mera le brokiga blommorna så högt, att man knappt kunde märka den betande boskapen. Men från de täta skogarne på båda sidor om dalen hörde man vedhuggarnes yxor och fåglarnes qvitter. Den gamle herrn i bergchäsen såg och hörde allt detta med stilla välbehag. Vagnen hade nu kommit i närheten af Ovelgönnes hufvudbyggnad. — Håll, kusk! ropade herrn. Han steg ur för att gå fram till huset. Då kom ett fruntimmer ut ur huset och skyndade emot honom. — Onkel Florens! Välkommen! — Ah, Karolina, — min flicka, hade jag så när sagt. — Men du är ju lika vacker och blomstrande, som när du var flicka. — Skall man då se ut som en gumma, då man varit gift endast i tre månader? — Du skall förblifva Jika vacker som gumma. — Ah, du är i dag riktigt artig, Onkel; men hvarifrån kommer du? — Från Warburg. — Och har du inte min man med dig? — Nej, han kommer i qväll, som han lofvat. Han satt ännu midt ibland sina akter. (Forts.) 1