Litteratur. Fantasiens verldar och verklighetens verldar. En resa genom verldsrymden eller kritisk undersökning af de menskliga teorierna angående stjernornas innevånare. ÄAf Camille Flammarion. Öfvers. från 4:de franska upplagan. Med en planchStockholm. L. J. Hjertas förlag. Pris: 3 rdr. Då barnet kastar sina första undrande blickar ut genom hemmets fönster, ser det den blåa himlen lik ett hvalf omsluta jordskifvan, hvars midt den lilla betraktaren sjelf tycker sig intaga, ty han har hvalfvets höjdpunkt öfver sitt hufvud. Har han då af sin moder fått lira någonting om. den gode Guden, så hvar skulle denne bo, om icke deruppe i den stjernsmyckade rymden, hvarifrån hans öga kan se och öfvervaka jordens krets? Barnets uppfattning af verldsbyggnaden var under långa århundraden äfven menniskoslägtets. Jorden, sade forntidens lärde, är skapelsens medelpunkt. Kring henne hvälfva sig solens, månens, planeternas och fixstjernornas himlar. Öfvan dem är empyrten, Guds boning, hvarifrån han med allseende blick öfverskådar verlden och omedelbart ellr medelbart, genom englar och naturmagter, regerar henne. Och allt detta är skapadt för jordemenniskans skull. Sådan var verlden, sedd från mensklighetens barnkammarfönster. Kan man undra, om de stora upptäckter, med hvilka Copernici, Keplers och Galileis namn äro förknippade, emottogos snarare med häpnad än med glädje af en planets bebyggare, hvilka, på samma gång som deras synkrets genom dessa uppfäcter vidgades, dock funno sig försatte ur verldskapelsens fasta orubbliga medelpunkt till ett i den omätliga rymden kretsande klot, som kunde kallas ett stoftkorn ijemförelse med de otaliga härskaror af solar och solsystemer, som nu plötsligt uppenbarade sig för deras blickar? Verlden, sådan man ditintills uppfattat den, var en för vår sjelfkänsla och våra behof så väl afpassad boning, stor nog för att vi i vår litenhet kunde beundra den, men icke så stor, att vi behöfde känna oss bor komna, förlorade i densamma, och undanryckte det från empyrtens höjd öfver oss vakande fadersögat. Det kunde icke vara med en känsla af behag som man såg denna bamleksal, i hvilken solen, månen och stjernorna endast varit lampor, tända till dess belysning, sammanstörta och förvandla sig till svindlande rymder, i hvilkas verldskloten kringhvirfla som ökensanden i Sahara. tU LLL(—L——ää