och befunno sig knappt tio steg från stranden af Spree, der de varseblefvo ett mörkt föremål. — Det var båten. Något rörde sig vid stranden och tycktes ämna möta dem. — Fyr! kommenderades bakom dem, och flera skott lossades. Franz Horst föll, i det han ropade till vännen: Rädda dig! — Ärme Franz, skulle jag bli din mördare? sade Mahlberg och sökte upplyfta honom. . — Rädda dis. min höft är krossad! — vag dör med dig, Franz. Gestalten från stranden hade kommit närmare. — Gisbert, hjelp mig! sade Mahlberg, som trodde att det var von Aschen. Han erhöll ej något svar, men en hand fattade hans. — Bort! Jag besvär dig! ropade den sårade. Handen, som fattat Mahlbergs, drog honom med sig, och han följde mekaniskt in i båten. Fyra åror drefvo farkosten hastigt ut från stranden. — 0, Gisbert, jag har mördat Franz Horst! klagade den befriade. — Han står i Guds hand, svarade en röst. Men denna stämma var icke Gisbert von Aschens. enspännig bergchäs och for in i Ovelgönnedalen. Der herrskade som vanligt en ordnad och liflig verksamhet. Det var vid skördetiden. Rågen hade stått särdeles rik i dalen, och på de vid