Han gick förut med nästan ljudlösa steg, och de följde honom lika sakta. De måste gå utester hela gången, der det djupaste mörker herrskade. Slutligen kommo de till en stängd dörr. Fångvaktaren lyssnade en stund, hvaretter han öppnade den, lät dem passera och stängde den åter efter sig, De befunno sig vid en trappa, utför hvilken de gingo och ankommo till en vidsträckt förstuga. — Öfverallt herrskade mörker, ty besparingssystemet stod då i sin högsta flor i Preussen. De tre nattvandrarne genomgingo förstugan och stannade framför en smal port, med fönster på båda sidor. Fångvaktaren öppnade och yttrade derunder sakta ett par ord. — — Allt väll! svarade en person. Som man ej kunde se i mörkret. ? Det måste hafva varit skildtvakten, som fångvaktaren hade vunnit för sig. De gingo genom porten, och Beermann ämnade stänga den likasom de öfriga. Men plötsligt hördes ett buller borta i förstugan. En dörr tycktes öppnas der. Han afstod från att stänga och hviskade: Bort, bort! Han skyndade framåt och de båda fångarne följde honom. De befunno sig i trädgården bakom slottet samt ilade genom gångarne, Bakom dem hördes nu larm, — Hitåt! hitåt! ropades det. — Schulz, sade fångvaktaren, — han hade således märkt något. Från slottssidan hördes steg och vapenslammer, men de tre flyktingarne störtade framåt, och de förföljande blefvo efter. Beermann ilade in i en berså, åtföljd