— Nå, sade Horst, — hur skulle han ha fått Gisberts biljett? — Kanske på samma sätt som Beermann ej fått den ; genom. förräderi. — Anfäkta! — men hör på, Mahlberg. sämre än nu kunna de ej penan Ila oss. Låt oss således våga försöket! — Ja, och vi skola vara på vår vakt, jvarade Mahlberg, hvarefter han berättade: — För ett år sedan blef jag tillfångatagen och förd till Berlin, der jag förhördes likasom du, men man nämnde aldrig ditt namn för mig, och efter ett halft år fördes jag hit. Under hela detta år har jag ej hört det minsta från den yttre verlden. Och nu skall jag blifva befriad, skall återvända ut i verlden! Jag kan knappt fatta eller tro det! — Det kom för oväntadt, arme vän, sade Horst. Deras samtal afbröts nu, ty utefter den långa gången nalkades hastiga steg, och Mahlbergs dörr öppnades. Fängraktare Beermann inträdde brådskande och bestört. Kom, sade han till Horst, — fort, tillbaka till er cell, — och gå tyst. — Hvad står på? — Skynda er, ifrade Beermann. Horst lemnade cellen, och Mablberg blef ensam. Han hörde huru hans dörr stängdes, huru IIorsts dörr öppnades och åter stängdes. Derefter aflägsnade sig brådskande steg genom gången, och allt blef åter graftyst. Hvad betydde allt detta? Efter några ögonblick hörde han ett nytt ljud. Steg nalkades åter i gången,