Men i ett har han ljugit för er; ingen talade om de tyska furstarne. Desto mera tänkte vi på de folkfiendtliga tyska ministrarne och på deras eländiga, slafviska verktyg. . Han kunde ej längre beherrska sig. — Herre! ropade han, — ni skall få böta för er otörskämdhet. Han afbröt förhöret med mig, och samma dag inspärrades jag i ett annat fängelse, ett mörkt dystert hål, dit solen aldrig trängde. Jag erhöll ej längre ljus, böcker eller kaffe. Efter sex veckor kallades jag till ett nytt förhör. — Har ni besinnat er? Vill ni bekänna? — Jag har ingenting att bekänna. — Har ni ingen bön till mig med hänseende till er behandling i fängelset? — Nej. På detta sätt fortgick ott halft år. Derefter komma långa förhör rörande hiskliga ker, hvilka blott framkallade mitt åtöje. Det handlade om krossade furstecronor, dolkar med krucifix, svartrödgyllene band, Tysklands indelning i tio furtendömen; — studenter voro navurligtvis nertigar, och bland dem Lantermann och Zuhn, som du kanske minns från värdsuset Konungen af England i Göttingen. — Af hvem har ni hört dessa galenkaper? frågade jag kriminalrådet, — Lantermann och Buhn hafva afgifit omsattande och ångerfulla bekännelser. — För att en gång blifva geheimeråd ch presidenter? — Inga smädelser mot män, som återommit från sina förvillelser, afbröt han!. lig.