Mahlberg sagt hvad som afhandlades under sammankomsten? — Ja visst, svarade han. — Der talades om friheten och det tyska fölkets enhet. Folket förtryckes af en annan arffiende än fransmännen; denna fiende finnes inom landet. Äfven denna arffiende måste krossas, och sålunda predikades öppet högförräderi mot Tysklands furstar. — Och af hvem, herr kriminalråd? frågade jag. — Medlemmarne af Sällskapet. — Och har Mahlberg medgifvit att han bifallit dylikt tal? — Han har visserligen bestridt det. — Har han icke för öfrigt sagt sig vara oskyldig? — Ni tycks veta det, sade han. — da, jag vet det, sade jag bestämdt, Han gick i min fälla. — Hrar och en nekar, sade han med hån. — Det tycks vara det hedersord, som förbundets medlemmar först ge hvarandra. — Ab, herr kriminalräd, inföll jag, — då har ju äfven Mahlberg, den sanningsälskande mannen, gifvit det och — hållit der som en arans man, Harm och vrede visade sig i hans slappa drag. — Men jag vill säga er, herr kriminalråd, hyar dylika ora blifvit yttrade, och af hvem ni hört dem. De yttrades i Göttingen, och jag samt Mahlberg voro äfven ärvarande. Men det var ej i en hemli rsamling, utan vid middagsbordet 1 rdshuset Konungen af England, och de hördes, utom af en mängd andra personer, äfven af en viss betald demagogfångare, och af honom har ni fått höra dem,