— Han är äfven min. Och har han aldrig talat till dig om mig? — Icke ett ord, — Ah, huru mycket har han ej talat om dig för mig! Men mera derom sedan. Fångvaktaren nalkades nu de båda vännerna. Jag lemnar herrarne ensamma och skall yaka derute. Om en timma kommer jag och hemtar er. Han tog sin lantärna, gick och stängde dörren. — Är han tillförlitlig? frågade Mahlberg Sin unge vän. — Gamle Beermann är trogen som guld. — Huru känner du honom? — Gisbert ansvarar för honom. — Låt oss då tala om pss sjelfva, Horst. Hur länge har du varit fången? — Sedan ett år, Jag gjorde en liten resa från Göttingen, och då jag kom öfver gränsen blef jag häktad samt förd till Berlin, der man satte mig i cell, Utom min inquirent och fångvaktaren såg eller hörde jag ej någon. I dag fördes jag hit, Jag hörde snart talas om dig, både af kriminalrådet och på andra båll. Hvad den förre sade mig var icke mycket sanning, och jag sade honom det öppet. Jag skulle bekänna, att jag i Göttingen tillhörde ett hemligt sällskan, som sysselsatte sig med politik. Jag visste ej nagot derom. Då sade han att du redan håde bekänt det. Han hade öppet frågat dig derom, och som en i högsta grad sanningsälskande man, hade du erkänt att jag, under ditt besök i Göttingen, hade infört dig i en dylik sumnankoräst, Men då hade jag honom fast. — Herr kriminalråd, sade jag, — har