UTRIKES. TYSKLAND. I förhållandet mellan grefve Bismarck och preussiska deputeradekammaren har nu — som tidqningarne i Berlin uttrycka sig — inträdt en ,, behagligare temperatur. Orsaken härtill är isynnerhet den, att regeringen gifvit efter för majoritetens önskningar och förelagt kammaren till antagande de öfverenskommelser, som blifvit träffade med de afsatta tyska furstarne. Som bekant är, var det westen — såsom utskottets ordförande — som fordrade detta till gengäld för beviljandet af statslånet på 60 millioner thaler. Det nationeltliberala partiet har således i denna sak fått sin vilja fram. Ett ytterligare tillmötesgående från regeringens sida synes i afskedandet utaf den icke särdeles omtyckte justitieministern grefve Lippe, som 1862 från den förra ministeren ingiek i Bismarcks kabinett och under de sednaste 4 åren af oppositionen varit ansedd som pressens och yttranderättens ifrigaste fiende, hvilken oaflåtligt förföljde tidningarne med pressprocesser och embetsmännen med disciplinära straff af alla slag. Det heter, att konungen länge hållit på grefve Lippe, men att han likväl omsider måst gifva efter för grefve Bismarcks önskningar om hans afgång ur ministören. I de officiösa tidningarne förnekas emellertid, att det funnits några skiljaktiga meningar mellan grefvarne Bismarck och Lippe. Den nye Justiticeministern är en f. d. hannoveransk embetsman, geheimerådet Leonhardt, som intill år 1866 var vice president i öfverappellationsrätten i Celle, och som, efter Hannovers eenexion med Preussen, utnämndes till medlem af högsta domstolen i Berlin. Ännu efter kriget med Preussen stod Leonhardt på konung Georgs sida och blef på sin tid afsatt från sitt embete